På torsdagen före julafton hämtades vi av tre golfbilar vid
hotellet. Den korta resan ner till färjan var skumpig och överfarten till
fastlandet gick i 17 knop. Där väntade en modern minibuss som dock saknade
barnbilstol. Resan till Play del Carmen tog nästan tre timmar och landskapet är
tråkigt. Hotellet var stort och vi fick våra rum som låg längst bort från
strand och restauranger. Personalen var synnerligen trevlig och
hotellområdet rikt på växter. Bortskämda apor som inte ens kunde skala en banan
själva samt ”mexican bunnies” smög omkring på gräsmattorna och i träden.
Utanför vår balkong låg troligen tvätteribyggnaden med en
bullrig verksamhet som inte störde när balkongdörren var stängd. Att sitta på
balkongen och lyssna på cikadorna var inte så njutbart.
Riu Yucatan var ett all inclusive-hotell med fyra olika
restauranger. Det var också tillåtet att uppsöka och inta måltid på några
grannhotell som tillhörde denna stora koncern.
De så vanliga bufféerna varvades med diverse varianter av
asiatisk mat, mexikanskt och steakhouse-varianter i respektive restaurang. Att
botanisera bland bufféerna kunde också innebära kulinariska upplevelser om man
bara inte försökte greppa allt som bjöds. Frukostbuffén bjöd på youghurt,
frukter som mango, ananas, papaya , nötter, torkad frukt och färskpressad
juice. En mexikanare stod varje morgon och skar frukter som han sedan sedan
körde i mixer. Hans kollegor gjorde omelett och stekte korv, bacon och mycket
annat längs det 50 m. långa frukostbordet. Kaffe och té av hyfsad kvalitet serverades
av vänlig serveringspersonal.
Alla hotellets gäster byggde på sina kroppar väl
medvetna om att lunch skulle börja serveras redan kl 12. Under mellantiden
intogs stranden och de solstolar som tillhörde hotellet. Där var trångt och ett
folkliv som inte tilltalade mig. Stegräknaren gick varm och ibland vilade jag
och Oscar ut ivrigt beskådande den långa slanka baletten som repeterade vid
stora scenen. Han gillar musik och dans, pajken.
Följde man stranden västerut en knapp kilometer tog hotellen
slut och stranden blev nästan tom på folk.
Playa del Carmens fiskeby som jag besökte första gången år
2001 hade vuxit kraftigt och bestod mest av ett antal turistshoppar som inte
hade mycket att ge.
Utflykt gjordes till mäktiga Tulum och Chitchen Itza som
båda är världsarv. Den senare platsen hade jag besökt tidigare varför Oscar och
jag stannade hemma hos baletten.
Tulum var en anläggning från maya-tiden (800-talet e. Kr).
De gamla ruinerna låg högt vid Karibiska havets strand och bjöd på en mäktig syn.
Tulum
I övrigt framlevdes veckan i lugn och ro med goda måltider
och gratis dryck. På rummet fanns en bar med rom, tequila, gin och vodka och i
barerna serverades önskad drink utan extra kostnad. Daiquiry och Pina Colada är
två drinkar som passar i Latinamerika.
Inga olyckor inom det stora ressällskapet inträffade och vi
fick alla vara friska. Varken dengufeber eller Monte Zumas hämd drabbade oss.
Visserligen befann jag mig två till tre meter från en gubbe
som höll på att drunkna i de stora vågorna. Min blick var fokuserad på
bärgandet av en fallskärm med två personer som drogs av en motorbåt så jag såg
inte mannen som försvann under vattnet. Vakna solbadare kastade dock sig i
vattnet och bärgade den generade italienaren.
Fågelparken som fanns för 10 år sedan fanns fortfarande
kvar. Oscars mamma och jag betalade den höga avgiften på 180 kr/person och vi gick
in bland färggranna papegojor och andra odjur. När vi kommit in i en större bur
fick vi se en vacker fågel som gick och pickade. Plötsligt gick den till attack
mot mina fötter. Rädd om Oscar och hans ögon viftade jag frenetiskt med armarna
för att schasa bort den folkilskne pippin. Sparka till den ville jag inte.
Trots trettio år i det svenska skolväsendet så blev vi tvungna att retirera och
ta samma väg tillbaka som vi kom.
Folkilsken pippi
Efter att ha beskådat flamingos och andra
arter återvände vi ut i solskenet igen. På eftermiddagen kunde Matilda och jag
segla katamaran en timme. Det gick rasande fort och var svårt att stagvända.
Det salta havsvattnet sved i ögonen men var i övrigt mjukt och varmt när det
slog över fartyget vi färdades med.
Hemma i Sverige hade vädret börjat stabilisera sig och på
hemresedagen gick allt enligt planerna. Visserligen åkte vissa i sällskapet på
att betala för övervikt, nästan 100 kr/kg men planet avgick i tid kl.14.30
lokal tid. Vi anlände Arlanda kl 0820 på nyårsafton efter en relativt lugn natt
ombord. Lite skrik och skrän förekom men ändå perioder av tystnad. Men inte
skräpar väl folk ner lika mycket på reguljärlinjer som man gör på charter? Allt
kastas tydligen på golvet. En bedrövlig syn måste man säga.
Tåget Stockholm – Malmö följde tidtabellen och Öresundståget
som går varje timme var visst en timme försenat så det kom rätt i alla fall.
Nyårsfton kl. 18 var jag hemma. Mycket trött men också belåten. Janssons
frestelse fick bli min nyårssupé. Oh så gott det var!
Chichen Itza
Fiskebyn på Isla de Holbox
