Category: Reseberättelser

Moose Stoopendahl 1901-1948: Sträckande ejdrar

Fortsättningen på Tallinnresan blev odramatisk men
intressant. Vi vaknade som de oskyldiga gossar vi nästan alltid varit. Intog en
stor bufféfrukost med alla de tillbehör som man vanligtvis inte äter till
vardags.

Jag hade snokat reda på att man som en man i mogen ålder
kunde åka gratis i kollektivtrafiken. Vi tog spårvagnen ut i förorterna för att
studera det verkliga Tallinn och effekterna av det kommunistiska undret.
Resultatet verkade rätt dystert. Visserligen påstod en svensk utrikesminister i
slutet av 1980-talet att de baltiska staterna aldrig varit ockuperade men den
mannen skulle jag aldrig ha vågat köpa en begagnad bil av.

Nog såg vi bostadsområden i planhushållningens anda men
också gamla kvarter med visserligen förfallna, men säregna trähus. Fattigt och
skitigt i förorten men rent och snyggt i centrum. En del promenader gjordes och polisbilar var vanligt förekommande.

Turen gick kors och tvärs med spårvagn och buss. Man måste
ju utnyttja allt som är gratis. Ibland var spårvagnen ny och ibland gammal och
skakig. Kanske var det rälsunderhållet som brast, precis som hemma i
Konungariket Sverige.

Innan hemresa hann jag med ett nytt massageinstitut. Denna
gång i den ryska andan och till ett mycket lågt pris (175 kr/timme). Tösen var
ganska duktig och försökte inte slita av mig kalsongerna.

Ett sista avsked till Gamla Stan och Domberget innan vi
embarkerade M/s Victoria. Spriten hade vi redan inhandlat iland, så nu väntade
middag i Gourmétrestaurangen. Grillad hummer som förrätt och ankbröst som
varmrätt avnjöts vid avskilt fönsterbord medan fartyget satte kurs mot Mariehamn för ett kort anlöp av
skatteskäl. Fast vid den ankomsten, då snusade jag i kojen och drömde om den kubanska baletten.

Att middagskupongen inte skulle räcka till hela middagen
förstod jag. Betalning skedde med Global Cash-kortet (Forex) som jag skaffade
efter att ha kommit i närkontakt med ficktjuv på tunnelbanan i praktfulla Prag.
Vid hemkomsten till Blekinge konstaterade jag att någon, Forex eller rederiet,
belastat mitt konto med 230 US-dollar i stället för 27 Euro.

Flickan på Forex Bank trodde att det skulle ordna upp sig om
jag bara väntade några dagar.

Det gjorde det också men jag är starkt kritisk till
agerandet. Mitt köputrymme begränsades ju under tiden. Det är visst vanligt
bland flygbolag, påstod min sageskvinna.

Nåväl, reskamraten och jag skiljdes vid T-centralen efter en mycket lyckad resa och jag
tog X2000 mot Hässleholm. Tåget gungade rätt rejält, mer än Silja-färjorna. Det
berodde på ett vagnfel. Jag var djupt orolig för de ädla drycker som fanns i min
resväska och som kastades hit och dit i kurvorna.

När vi närmade oss Hässleholm började vi ligga efter i
tidtabellen. Jag hade vid normal ankomsttid cirka 10 min att köpa tågbiljett
till Öresundståget och det borde ju räcka, men nu var vi fem minuter sena. Jag
informerade en dam från Sundsvall och som med sin man skulle vidare till
Karlskona att det kostade 800 kr att åka med Öresundståget utan biljett. Hon
trodde inte sina öron. Jag hann, med 15
sekunder till godo införskaffa biljett och komma med tåget. Damen som låg
jämsides i starten till automaterna fick strul vid köpet och jag tipsade hennes
make om situationen. ”Försök tala med tågföraren” var mitt råd. ”Hon är säkert
klar inom minuten”.

Icke gjorde han så utan tåget avgick på utsatt tid under
Blekingetrafikens glada slogan:

”En stund över”.

När jag med ett nästan fullsatt tåg nådde hemstaden mötte
jag den vackraste negress man kan tänka sig. Gustaf III tyckte att kvinnorna i
Blekinge var så vackra, speciellt i Mörrumstrakten. Nu förstår jag honom. Damen
i fråga steg av buss 330.

Det var en fin påskdag i Matvik. Vattnet i kranarna hade visserligen
stängts av men lufttemperaturen var acceptabel om man arbetade eller satt i lä. A
propós kommunikationer så hade skärgårdstrafiken två passagerare på
eftermiddagsturen. I gengäld fick den
besök av Kustbevakningen för kontroll. Två väl påpälsade tjänstemän kom
in med ribbåt för att kontrollera förhållandena på den lilla färjan.
Färjekaptenen såg inte alltför oroad ut. Han tänkte kanske som jag: “Undrar hur många utombordare som
samtidigt försvinner ut ur landet”?

Mer skärgårdsnyheter i nästa inlägg hälsar en nybliven
och glad dubbelmorfar. Hoppas föräldrarna bara inte döper barnet till Ikea eller Estelle .

Nikolai Tervakorpi Tcherbakokof: Vita vågkammar

Denna den förste april inleddes i Karlshamn med strålande
sol och avslutades med mulet väder och lätt nederbörd. Fortsättning på
Stockholm- och Tallinnresa följer nedan.

Erik Kinell f. 1912: Utskärgård

Innan avfärd mot Tallinn hann jag träffa Erik Kinell vars
fina målning Du just beskådat. Han är född 1912 och troligen den nu äldste
verksamme målaren i Sverige. Gå in på hans hemsida www.erikkinell.se och studera några av
hans verk och biografi.

Ett besök på Sjöhistoriska Museet är alltid intressant
dessutom gratis. Akterkajutan från
Gustav den III:s Amphion tycker jag är spännande. En utställning om den svenska
handelsflottan var sevärd men det strålande solskenet utanför skapade
känslomässiga konflikter. Dessutom skulle jag vara butler hos min hyresvärd så
det blev till att avbryta i förtid.

Djurgårdspromenad med äldsta dottern i strålande solsken på
söndagen var fint såväl som ungdomskör i Oscarskyrkan. Butlerjobb på kvällen,
jäkla Rut-avdrag!

När man reser till Tallinn tar man röd linje till Gärdet och
sedan går man 500 meter
nerför gatan så kommer man till terminalen. Jag blev vilseledd att ta buss 72 av både en inföding
och av en SL-man av utländsk härkomst. Hamnade i terminalen för ST.
Petersburgtrafiken. Tid var det gott om så omflyttning till fots, 1200 m fick ske. Ressällskapet väntade otåligt.

Hade jag tagit buss 1 så hade jag kommit betydligt närmre.

Resa till Tallinn rekommenderar jag verkligen. Först en fin
sjötur genom skärgården, sedan smörgåsbord som innehöll lite utländska rätter
vilket var positivt men som helhet kanske var lite magert i omfång. Dessutom
ville personalen genom sitt agerande att man skulle avlägsna sig strax efter
kl. 21 och det är ju inte så kul.

Vi, den pensionerade Stockholmspolisen och jag tröstade oss
med den kubanska baletten och musiken som väckte minnen från Havanna till livs
(se reseskildringar). De långa slanka chokladfärgade flickorna lockade alla ungarna
på båten upp på dansgolvet. Ungar från 2 år och uppåt roade sig kungligt medan
mammorna ängsligt försökte styra de allra minsta. En liten gosse på 3-4 år som
tycktes ha alla bokstavskombinationer i sig blir antingen en ny Nurejev eller……
Roligt var det i alla fall men mycket dans blev det inte.

Tallink City Hotell var stort när vi anlände dit efter en 17
timmars sjötur med en fin och stor sjöfrukost som avslutning. Hotellet kan jag
rekommendera. Centralt, rent och snyggt. Pris 750 Sek för ett dubbelrum. Gångavstånd från terminalen men en taxi kostar bara högst 50 SEK.

Tallinn har en stor ”Gamla Stan”. Troligen större än
Stockholms stadsdel med samma namn. Tyvärr är det nästan bara restauranger och
turistbutiker i de vackra husen. Ja, ambassader och kyrkor finns också. Men man
kan strosa runt mycket länge och njuta av olika utsikter från Domberget och i
de små gränderna.

Kvällen avslutades på en italiensk restaurang som var OK
bortsett från att varmrätten kom in före antipaston var avslutad. När sånt sker
eller varmrätten är kall blir jag sur. Tur att vi bara tagit ”una porcione per
due”. Lammkotletterna och B:s tornedous
smakade bra. Notan med mycket vin, kaffe och Sambuca slutade på under 500 kr.

Tallinns centrala delar har tre stora ”skyskrapor” och
folklivet är som vilken nordisk huvudstad som helst. Arkitekturen på de
nybyggda husen är intressant. En mycket stor galleria låg granne med hotellet.
Nöjeslivet bestod i att en av tre attraktiva damer av lärartyp som befann sig
vid hotellentrén försökte locka undertecknad till synd. Jag försökte förklara
att sådana “affärer” kunde jag straffas för, men inte hon. Damen hade av
naturliga skäl svårt att förstå detta juridiska faktum.

Polismannen hemma på hotellrummet var i alla fall glad över
att inte behöva gå vakt i korridoren. Många av hans kolleger har ju som bekant vaktat
statsråd av olika kulörer som inte varit lika ståndaktiga som undertecknad. Jo,
ståndaktiga men i en helt annan betydelse.

Låt oss pausa i den baltiska resan och bara berätta att det
skall inrättas särskilda grillplatser för muslimska båtfarare i
Blekingeskärgården. Som ett Leaderprojekt skall man tillgodose önskemål om att
inte behöva blanda grillkött av oren gris med kosherkött av lamm och oxe.

Mohammed Al Barberkue kommer att leda projektet som kommer
att börja i västra delen av Blekinge med den första grillplatsen vid den
populära gästhamnen på Tärnö. Finansiering sker från EU-fonden för marin
integration och en Saudisk båtintresserad vapenfabrikant.

Vi hörs snart och tack för att Ni följer min blogg. Glöm
inte att Du kan hitta flera väderrapporter från länkarna på förstasidan.

Erik Kinell f. 1912: Stenshuvud

Min frånvaro på denna blogg beror på att jag varit i härligt
annorlunda Amsterdam. Det var mitt fjärde besök. Två gånger under min strålande
karriär på Tor Line, då jag antingen åkte passagerar- eller fraktfärja. En gång
har jag seglat dit med fem damer men nu tog jag flyget till Schipol,
flygplatsen som ligger fem meter under Nordsjöns normalvattenstånd.

Skall Du
mellanlanda på Schipol och kommer från Köpenhamn eller Arlanda så vänta med att
handla taxfree tills Du kommer dit.
Enhetspriser på alkohol för alla destinationer, alltså inte dyrare för
resor inom EU. En flaska Jameson whiskey
15 Euro och Beefeater Gin 12.95 Euro för en liter. Tåg från flygplatsen kostar bara cirka 40 kr
och tar 25 minuter knappt.

Inte Magere Brug men nästan

Det var båtmässa i stan och jag ville träffa mina holländska
kunder. Det är inte så få holländare som syns i Blekinge skärgård och de ökar hela tiden. De har
handlat mina skärgårdsskrifter långt innan de var översatta på tyska. Många ord
i holländskan och svenskan är väldigt lika.

Båtmässan låg på promenadavstånd tyckte jag på lördagen och
letade mig fram till densamma efter lite konsultationer på vägen. Ganska stor
mässa med mycket motorbåtar och tillbehör. Större segelbåtar fanns ett tiotal,
däribland Bestewind en holländsk 50-fotare, som blivit nominerad till årets
segelbåt tror jag.

Lite Hanse, lite X-Yacht och inte så liten Bestewind

Eftersom jag redan hade en stor segelbåt så koncentrerade
jag mig på motorbåtar. Blev överraskad över att en motorbåts inredningsdesign
inte verkar mer lockande trots att båten är stor och dyr. En 33-fots segelbåt erbjuder
så mycket mer upplever jag, vad gäller garderober, stuvutrymmen och möblering.
Får väl göra om s/y Johanna till en grytbåt när jag inte orkar dra i snören
längre.

Annars hittade jag en exteriört trevlig motorbåt i
klassisk stil från från Menken Maritiem som även har återförsäljare i Varberg.
Newport Bass heter modellen och kostar ett par miljoner tyvärr. Om Du går in på
www.menkenmaritiem.nl eller www.menken.se så kan Du läsa mer.

Beneteau hade en Trawler som verkade rymlig för runt 5
miljoner men de tog inga kontanter.

Annars var det mycket vandringar i stan, cirka 20000
steg/dag. Man kan köpa fria resor med kollektivtrafiken för under 8 Euro per
dygn men då ser man inte så mycket och
träffar inte så många intressanta människor.

Fråga jag
fick: “Is this the gay-zone?”

“ I don´t
know, I am not in the mood for that.”

Att glädjekvarteren inte såg särskilt roliga ut kunde
konstateras. Det var mycket roligare när man passerade större städer under
sommarseglatsen till Amsterdam för nu rätt så länge sedan. Då stod flickorna
ute i solskenet som lyste på deras läckra underkläder och vita läderstövlar.”Dä” skulle Ni sett mina damer och herrar! Vi skyndade oss att låsa in alla barnen tills vi kom ut på landet.

Nej vid min höga ålder är det mat och dryck som ger livet
extra krydda. Riijstafel på indonesiska restaurangen Schrikandi på
Stadshouderskade 31 kan rekommenderas. Ett tiotal indonesiska smårätter och två
öl för under 250 kr var prisvärt. Däremot
var den italienska restaurangen Trattoria Totó da Lucia på Constatijn
Huygenstraat 112 ingen höjdare. Anti paston, dvs diverse smårätter av ost,
grönsaker och salami samt de fyra lammkotletterna levde inte upp till
förväntningarna. Notan inkl. ½ husets vin slutade på 50 Euro.

Chanelflickor som jag träffade varje kväll.

Vädret var strålande och människorna vänliga. Kinesisk
massage innehöll inte så mycket Ying och Yang som jag hoppats på. Man kan säga
att den försvenskats sedan Kina köpte Volvo. Jag skall klaga hos Hu Jintao,
Kinas president.

Väl hemma i Sverige gläds jag åt att Sven-Erik Nilsson blir
konsult även denna sommar i Kristianopels gästhamn. De nya ägarna, Thomas Dahl
och Anders Sjöholm, verkar vara kloka personer.

Vindkraftsexploatörerna
både vid Taggen och mastodontprojektet syd om Hanö har stiltje.

Miljööverdomstolen, tror jag det var, har gett motståndare
till Taggenprojektet rätt att besvära sig och så vill man visst att de båda
projekten skall ses som en enhet. Det borde vara en självklarhet så nära
varandra som de skulle ligga om dessa tokerier kommer till stånd. Naturvårdsverket
är starkt kritisk till projektet syd Hanö. Även en halvering av torn- och
vingröran skulle få förödande effekter på fisk- och fågelliv. Det finns
tydligen kloka byråkrater.

Det är fastighetbolaget Wallenstam med bl. a. Erik Åsbrink
och Ulrika Messing i styrelsen som tillsammans med Vattenfall vill bygga 170 m höga torn vid Taggen. Sitter man
i Göteborg, Stockholm och Kosta så störs man inte. Det finns dock aktieägare i
Blekinge som helst vill bespara Blekinges och Skånes kustlinjer dessa betongkolosser.

Mosaiksoffa

På torsdagen före julafton hämtades vi av tre golfbilar vid
hotellet. Den korta resan ner till färjan var skumpig och överfarten till
fastlandet gick i 17 knop. Där väntade en modern minibuss som dock saknade
barnbilstol. Resan till Play del Carmen tog nästan tre timmar och landskapet är
tråkigt. Hotellet var stort och vi fick våra rum som låg längst bort från
strand och restauranger. Personalen var synnerligen trevlig och
hotellområdet rikt på växter. Bortskämda apor som inte ens kunde skala en banan
själva samt ”mexican bunnies” smög omkring på gräsmattorna och i träden.

Utanför vår balkong låg troligen tvätteribyggnaden med en
bullrig verksamhet som inte störde när balkongdörren var stängd. Att sitta på
balkongen och lyssna på cikadorna var inte så njutbart.

Riu Yucatan var ett all inclusive-hotell med fyra olika
restauranger. Det var också tillåtet att uppsöka och inta måltid på några
grannhotell som tillhörde denna stora koncern.

De så vanliga bufféerna varvades med diverse varianter av
asiatisk mat, mexikanskt och steakhouse-varianter i respektive restaurang. Att
botanisera bland bufféerna kunde också innebära kulinariska upplevelser om man
bara inte försökte greppa allt som bjöds. Frukostbuffén bjöd på youghurt,
frukter som mango, ananas, papaya , nötter, torkad frukt och färskpressad
juice. En mexikanare stod varje morgon och skar frukter som han sedan sedan
körde i mixer. Hans kollegor gjorde omelett och stekte korv, bacon och mycket
annat längs det 50 m. långa frukostbordet. Kaffe och té av hyfsad kvalitet serverades
av vänlig serveringspersonal.

Alla hotellets gäster byggde på sina kroppar väl
medvetna om att lunch skulle börja serveras redan kl 12. Under mellantiden
intogs stranden och de solstolar som tillhörde hotellet. Där var trångt och ett
folkliv som inte tilltalade mig. Stegräknaren gick varm och ibland vilade jag
och Oscar ut ivrigt beskådande den långa slanka baletten som repeterade vid
stora scenen. Han gillar musik och dans, pajken.

Följde man stranden västerut en knapp kilometer tog hotellen
slut och stranden blev nästan tom på folk.

Playa del Carmens fiskeby som jag besökte första gången år
2001 hade vuxit kraftigt och bestod mest av ett antal turistshoppar som inte
hade mycket att ge.

Utflykt gjordes till mäktiga Tulum och Chitchen Itza som
båda är världsarv. Den senare platsen hade jag besökt tidigare varför Oscar och
jag stannade hemma hos baletten.

Tulum var en anläggning från maya-tiden (800-talet e. Kr).
De gamla ruinerna låg högt vid Karibiska havets strand och bjöd på en mäktig syn.

Tulum

I övrigt framlevdes veckan i lugn och ro med goda måltider
och gratis dryck. På rummet fanns en bar med rom, tequila, gin och vodka och i
barerna serverades önskad drink utan extra kostnad. Daiquiry och Pina Colada är
två drinkar som passar i Latinamerika.

Inga olyckor inom det stora ressällskapet inträffade och vi
fick alla vara friska. Varken dengufeber eller Monte Zumas hämd drabbade oss.

Visserligen befann jag mig två till tre meter från en gubbe
som höll på att drunkna i de stora vågorna. Min blick var fokuserad på
bärgandet av en fallskärm med två personer som drogs av en motorbåt så jag såg
inte mannen som försvann under vattnet. Vakna solbadare kastade dock sig i
vattnet och bärgade den generade italienaren.

Fågelparken som fanns för 10 år sedan fanns fortfarande
kvar. Oscars mamma och jag betalade den höga avgiften på 180 kr/person och vi gick
in bland färggranna papegojor och andra odjur. När vi kommit in i en större bur
fick vi se en vacker fågel som gick och pickade. Plötsligt gick den till attack
mot mina fötter. Rädd om Oscar och hans ögon viftade jag frenetiskt med armarna
för att schasa bort den folkilskne pippin. Sparka till den ville jag inte.
Trots trettio år i det svenska skolväsendet så blev vi tvungna att retirera och
ta samma väg tillbaka som vi kom.

Folkilsken pippi

Efter att ha beskådat flamingos och andra
arter återvände vi ut i solskenet igen. På eftermiddagen kunde Matilda och jag
segla katamaran en timme. Det gick rasande fort och var svårt att stagvända.
Det salta havsvattnet sved i ögonen men var i övrigt mjukt och varmt när det
slog över fartyget vi färdades med.

Hemma i Sverige hade vädret börjat stabilisera sig och på
hemresedagen gick allt enligt planerna. Visserligen åkte vissa i sällskapet på
att betala för övervikt, nästan 100 kr/kg men planet avgick i tid kl.14.30
lokal tid. Vi anlände Arlanda kl 0820 på nyårsafton efter en relativt lugn natt
ombord. Lite skrik och skrän förekom men ändå perioder av tystnad. Men inte
skräpar väl folk ner lika mycket på reguljärlinjer som man gör på charter? Allt
kastas tydligen på golvet. En bedrövlig syn måste man säga.

Tåget Stockholm – Malmö följde tidtabellen och Öresundståget
som går varje timme var visst en timme försenat så det kom rätt i alla fall.
Nyårsfton kl. 18 var jag hemma. Mycket trött men också belåten. Janssons
frestelse fick bli min nyårssupé. Oh så gott det var!

Chichen Itza

Massageinstitutet

Veckan på Isla de Holbox skulle kännetecknas av tidiga
morgnar, långa promenader och stor avkoppling.
Frukost började serveras kl.0700 och då började ressällskapet samlas.
Kanske hade Oscar varit uppe sedan 0500 och då var han och hans ”skötare” redan
där. Några morgnar fick jag glädjen att se Yucatanhalvön vakna, gryningen
komma, fåglarna börja kvittra samtidigt som jag körde sittvagnen runt i
hotellomgivningarna. Solen kom inte upp ur havet utan steg över trädtopparna.
Vädret var perfekt hela veckan med 25-28 grader på dagarna och 20 grader på
kvällarna när fullmånen lyste.

Stiger man upp redan kl.05 så hinner stegräknaren notera
närmre 20000 steg under en dag om man inte tillhör solstekarkollektivet. Det var häftigt att vandra kilometervis,
parallellt med stranden, ute på sandbankarna vid ebb. Stranden var utmärkt för
bad, det blev fort djupt vatten och vattentemperaturen var säkert 250.
En hel del tång spolades upp på stranden och ibland ruttnade den på vissa delar.
Antalet människor var mycket begränsat. Man vandrade, lekte med en drake eller
byggde sandslott. Såg en fisk som hade 10 cm långa spjut på ryggen. Att trampa
på den hade inte varit nådigt att göra. Den var som en nåldyna. Några tyskar
berättade om en dam som råkat ut för detta.

Några svenska familjer fanns på hotellet som kanske hade
något hundratal gäster från Italien, Tyskland, Frankrike, Chile och Mexico.Restaurangen
hade den sedvanliga buffén och vid
frukostbuffén stod en vänlig mexikan och gjorde omelett på nolltid enligt
önskad kombination. Ost, skinka, bacon, tomat osv. Frukt, youghurt, juicer mm
förekom i riklig omfattning.

Minst fyra kvällar uppsöktes byns restaurangnäring som inte
bjöd på några överraskningar, varken i negativ eller positiv riktning. Vi
frossade i skaldjur en kväll, det är väl kanske den måltid som jag minns bäst.
Jo och så minns jag det vänliga folket. En vänlighet som inte slog över i
inställsamhet utan bara kändes naturlig.

Något annat än naturupplevelser fanns inte att beskåda. Vi
gjorde en båttur och besökte några ännu mindre öar i närheten. Fågelliv och
sötvattenskälla är ju inte så upphetsande om man bara kan skilja på talgoxe och
domherre men går bet på bofink.

Dagarna gick fort och på lediga stunder roade jag mig med
Björn af Kleens utmärkta bok om svenska fideikommiss och godsherrar: Jorden de
ärvde.

Att Marita Ulvskog så värnade om adelns privilegium hade jag
”inte en aaaning om”.

Sammantaget var vistelsen på Isla del Holbox mycket bättre
än jag hade väntat mig. Nu väntade en vecka på “fasterlandet” som yngsta dottern brukade säga när vi var ute och seglade.

Fiskljuse

Fiskebyn på Isla de Holbox

Flera hundra passagerare skulle nu sysselsättas under nästan
ett halvt dygn. ”Ge dem bröd och skådespel” sa flygbolagsdirektören som hade
monterat in tv i stolsryggen där ett antal filmer visades för dem som så
önskade, musik av olika slag kunde också avlyssnas. Jag väntade bara på min
frukost som uteblev och i stället serverades tidig lunch. Vi hade passerat
Bergen och flög nu vidare mot Island och Grönland. Vi skulle komma in mot
Kanada och sedan flyga söderut längs USA:s ostkust. Boston, New York, Florida
och sedan ta sista skuttet över ”det kommunistiska paradiset”, Castrobrödernas
Cuba, för att landa i miljöaktuella Cancun.

Under hela resan fick den hårt arbetande personalen trängas
med den rörliga delen av passagerarna som inte alltid observerade att
personalen var på språng i den smala gången.

Lyckligtvis kunde steward och stewardess se fram emot några
dagars avkoppling efter landning i Cancun. De duktiga, stresståliga och vänliga
människorna skulle inte flyga hem förrän den 21 december. Alltså fem dagars
vila.

Jag försökte få en tupplur men det var näst intill omöjligt.
Där var ett liv och ett kiv av skrikande ungar. Mitt barnbarn fick inte en
chans att framträda i denna kakafoni, men så hade han ju också en hel stab av
uppassare med sig. Det var alltså väldigt få utbrott från denne yngling. Mamma
och mormor var nog de mest populära personerna ombord. Mostrarna hade
strategiskt placerat sig längst bort från systersonen men attackerades i
stället från andra sidan av två hetlevrade gossar, 3-5 år, med latinskt påbrå.
På hemresan skulle jag få äran att ha dessa gossar i sätet framför mig. De var
dock betydligt lugnare då.

En dryg timme innan landning serverades en lätt måltid och
klockan hade nu blivit närmare nio på kvällen hemma i Sverige. När vi tog mark
var det eftermiddag i Mexico, runt tretiden. Inklarering gick smidigt och
snabbt även om bagageutlämning tog sådan tid att jag trodde väskan kommit bort.
Någon gräddfil för vår finansminister kunde inte noteras. Han twittrade (?)
intensivt medan bagagebandet rullade. Han är väl lite ovan. Tidigare
företrädare på posten har ju inte tvekat att använda regeringsplanet till både det ena
och andra.

I ankomsthallen togs
vi snabbt omhand av Fritidsresors representant som förde oss till en modern
minibuss. Den skulle föra oss i rasande fart genom Yucatans tråkiga natur till Chiquila
och färjan med destination Isla de Holbox. Det mest spännande på resan var den
vilda framfarten, de fattiga byarna och de två tigrarna vi passerade. De stora
djuren satt i en cirkusbur ombord på en lastbil. Vägen låg ofta spikrak framför
oss, kanske 7-8 km så det gick undan men
resan tog ändå 2,5 tim. Färjeturen till Isla de Holbox är kort, cirka 40 min.
Vi kom fram när mörkret fallit och sedan blev det golfbil till det trivsamma
hotellet, Hotell Villas Paraiso del Mar. Nu var klockan 02-03 på natten, svensk
tid, så jag hade inga insomningsproblem den natten.

Upp före gryningen och i väg mot terminal 5. Trevliga
Jessica hade ännu inte öppnat Forexkontoret då klockan ännu inte slagit sex
slag men folk köade redan.

Äldsta dottern visade hur självincheckningen fungerade och
därmed gick inpassering ganska snabbt. Vi hade ännu inte fått någon frukost så
det stora ressällskapet på sju personer försvann till olika serveringar. Jag
trodde i min enfald att flygbolaget skulle servera en sådan. Tog dock en kopp
kaffe utanför gate 19. När mitt ressällskap inte dök upp så gick jag ombord.
Bra karl reder sig själv. Lyckligtvis dök resten av ressällskapet upp innan
planets planerade avgång och allt var klart för take-off.

Av-isningen tog längre tid än förväntat så flightens slottid
gick ut. Vi fick återvända till utgångspunkten och vänta på ny avisning.
Utanför planet tilltog snöfallet och av-isningsbilarna var flera runt det stora
planet. En dryg kubikmeter glykolliknande vätska sprutas på flygplanet. Turligt
nog så kom vi efter två timmars försening upp i luften och hade nu nästan 12
timmars flygresa framför oss. Både kaptenen och finansminister Borg som var med
på resan drog nog en suck av lättnad. Ovädret i Stockholm skulle tillta och en
bana stängdes.

“Genom utbildning har stora delar av befolkningen lärt sig att läsa men de har inte lärt sig vad som är värt att läsa.” G.M. Trevelyan

God fortsättning på
det nya året tillönskas. Alla mina läsare tillönskas förliga vindar, snar vår
och en god hälsa. Under tiden som jag samlar nyheter om Blekinge skärgård
kanske Du vill följa med på den resa som avslutade mitt år 2010. Något tips
kanske Du kan inhämta.

Mexico år 2010.

Det var dags att återvända till gamla kulturbygder. Bygder
där Mayindianer och Azteker regerat. År 2001 var jag där första gången. Döttrarna
hade bestämt att vi skulle fira att jag nu var legitimerad pensionär och ej
längre att räkna med. Firandet skulle ske i Mexico. Förhandlingarna hade börjat
med Syd-Afrika och slutat i området Yucatan, Playa Carmen och Isla de Holbox
som nu var ett nytt och hett resmål bland svenska resenärer. Jag hade inte lagt
mig i förhandlingarna eftersom det var många faktorer att beakta och viljorna
var starka. Mina tre döttrar har fått sin mors goda sidor och sin fars dåliga.

Resfebern kom redan runt den 12 december trots att avresan
skulle ske från Ronneby Airport först den 15 december kl. 1910. Hur skulle jag
ta mig dit. Jag har i många år propagerat för en enkel hållplats för tåget i
Kallinge. Järnvägen går några få meter från flygplatsen. Nu har vissa
opinionsbildare och flygplatschefer vaknat men den så kallade politiska eliten
på Region Blekinge är kallsinniga. Politiker och tjänstemän behöver ju inte
betala sina resor själva, det gör ju Blekinges skattebetalare så gärna.

Tåg till Ronneby och sedan taxi till Kallinge? Billigast, men
mycket osäkert i rådande väderläge. Flygtaxi från Karlshamn? Kostar 285 kr från
porten men avresan från Karlshamn sker så sent som kl. 1810. Vad händer om E22
blockeras av en älg- eller vildsvinsolycka. Det finns inte många minuter att ”vinka
på”. Någon mer chans från Kallinge till Arlanda finns inte efter kl. 1910.
Planet från Arlanda går redan nästa dag 0700 med incheckning senast 0600.

Nåväl stor oro, men jag väljer till slut
flygtaxialternativet och vi hinner fram i tid. Jag har inte flugit från Ronneby
på många år på grund av att ingen flygbuss finns. Innan jag skaffade min tjeckiska
lyxvagn (Skodia Fabia) kunde parkeringsavgiften på Luftfartsverkets parkering överstiga värdet
av min bil. Hellre väljer jag tåget. Resan med SAS till Arlanda går perfekt.
Möter exhustru och yngsta dottern, permafrostdoktorn, på Rest and Fly vid Sky
City. Vi skall alla tre dela rum på detta lilla trevliga hotell där man betalar
per timma. Från kl.20 till 0600 betalar jag för alla tre rumskamraterna sammanlagt
780 kr. Rimligt pris men lite trångt blir det i dubbelsäng med våningsbädd.
Visar sig att jag inte kommer att somna förrän det snart är dags att stiga upp.
Den gamle globetrottern börjar tydligen bli nervös. Kanske för att den lille
”värstingen” från Vintrie (19 mån) skulle med och han hade också anlänt med
sina föräldrar till hotellet. Flygresan upp från Sturup hade visst varit jobbig
för honom på grund av förkylning och täppta bihålor. Det skulle senare visa sig
att han klarade de långa flygresorna galant. Som van seglare intog han durken
på planet och sov gott långa stunder under framför allt hemresan.

Fortsättning följer