Tallinn del.2


Moose Stoopendahl 1901-1948: Sträckande ejdrar

Fortsättningen på Tallinnresan blev odramatisk men
intressant. Vi vaknade som de oskyldiga gossar vi nästan alltid varit. Intog en
stor bufféfrukost med alla de tillbehör som man vanligtvis inte äter till
vardags.

Jag hade snokat reda på att man som en man i mogen ålder
kunde åka gratis i kollektivtrafiken. Vi tog spårvagnen ut i förorterna för att
studera det verkliga Tallinn och effekterna av det kommunistiska undret.
Resultatet verkade rätt dystert. Visserligen påstod en svensk utrikesminister i
slutet av 1980-talet att de baltiska staterna aldrig varit ockuperade men den
mannen skulle jag aldrig ha vågat köpa en begagnad bil av.

Nog såg vi bostadsområden i planhushållningens anda men
också gamla kvarter med visserligen förfallna, men säregna trähus. Fattigt och
skitigt i förorten men rent och snyggt i centrum. En del promenader gjordes och polisbilar var vanligt förekommande.

Turen gick kors och tvärs med spårvagn och buss. Man måste
ju utnyttja allt som är gratissmiley. Ibland var spårvagnen ny och ibland gammal och
skakig. Kanske var det rälsunderhållet som brast, precis som hemma i
Konungariket Sverige.

Innan hemresa hann jag med ett nytt massageinstitut. Denna
gång i den ryska andan och till ett mycket lågt pris (175 kr/timme). Tösen var
ganska duktig och försökte inte slita av mig kalsongerna.

Ett sista avsked till Gamla Stan och Domberget innan vi
embarkerade M/s Victoria. Spriten hade vi redan inhandlat iland, så nu väntade
middag i Gourmétrestaurangen. Grillad hummer som förrätt och ankbröst som
varmrätt avnjöts vid avskilt fönsterbord medan fartyget satte kurs mot Mariehamn för ett kort anlöp av
skatteskäl. Fast vid den ankomsten, då snusade jag i kojen och drömde om den kubanska baletten.

Att middagskupongen inte skulle räcka till hela middagen
förstod jag. Betalning skedde med Global Cash-kortet (Forex) som jag skaffade
efter att ha kommit i närkontakt med ficktjuv på tunnelbanan i praktfulla Prag.
Vid hemkomsten till Blekinge konstaterade jag att någon, Forex eller rederiet,
belastat mitt konto med 230 US-dollar i stället för 27 Euro.

Flickan på Forex Bank trodde att det skulle ordna upp sig om
jag bara väntade några dagar.

Det gjorde det också men jag är starkt kritisk till
agerandet. Mitt köputrymme begränsades ju under tidensmiley. Det är visst vanligt
bland flygbolag, påstod min sageskvinna.

Nåväl, reskamraten och jag skiljdes vid T-centralen efter en mycket lyckad resa och jag
tog X2000 mot Hässleholm. Tåget gungade rätt rejält, mer än Silja-färjorna. Det
berodde på ett vagnfel. Jag var djupt orolig för de ädla drycker som fanns i min
resväska och som kastades hit och dit i kurvorna.

När vi närmade oss Hässleholm började vi ligga efter i
tidtabellen. Jag hade vid normal ankomsttid cirka 10 min att köpa tågbiljett
till Öresundståget och det borde ju räcka, men nu var vi fem minuter sena. Jag
informerade en dam från Sundsvall och som med sin man skulle vidare till
Karlskona att det kostade 800 kr att åka med Öresundståget utan biljett. Hon
trodde inte sina öron. Jag hann, med 15
sekunder till godo införskaffa biljett och komma med tåget. Damen som låg
jämsides i starten till automaterna fick strul vid köpet och jag tipsade hennes
make om situationen. ”Försök tala med tågföraren” var mitt råd. ”Hon är säkert
klar inom minuten”.

Icke gjorde han så utan tåget avgick på utsatt tid under
Blekingetrafikens glada slogan:

”En stund över”.

När jag med ett nästan fullsatt tåg nådde hemstaden mötte
jag den vackraste negress man kan tänka sig. Gustaf III tyckte att kvinnorna i
Blekinge var så vackra, speciellt i Mörrumstrakten. Nu förstår jag honom. Damen
i fråga steg av buss 330.

Det var en fin påskdag i Matvik. Vattnet i kranarna hade visserligen
stängts av men lufttemperaturen var acceptabel om man arbetade eller satt i lä. A
propós kommunikationer så hade skärgårdstrafiken två passagerare på
eftermiddagsturen. I gengäld fick den
besök av Kustbevakningen för kontroll. Två väl påpälsade tjänstemän kom
in med ribbåt för att kontrollera förhållandena på den lilla färjan.
Färjekaptenen såg inte alltför oroad ut. Han tänkte kanske som jag: “Undrar hur många utombordare som
samtidigt försvinner ut ur landet”?

Mer skärgårdsnyheter i nästa inlägg hälsar en nybliven
och glad dubbelmorfar. Hoppas föräldrarna bara inte döper barnet till Ikea eller Estelle smiley.

Nikolai Tervakorpi Tcherbakokof: Vita vågkammar

One thought on “Tallinn del.2”

Leave a Reply

Your email address will not be published.