Category: Reseberättelser

Onsdag

Upp kl.0630 för att
besöka flytande grossist-marknad på
biflod till Mekong. Roligt, intressant och med ”tillslag” i land hos
mindre företag, där ris polerades. Även ett besök där nudlar tillverkades.
Emellan dessa begivenheter åt vi färsk ananas direkt från den flytande
”butiken”.

Hemma igen efter tre timmar, rummet städat och svalt tack
vare ”Rut” och AC:n. Man borde nog skaffa sig en Rut. Magen prima idag.
Tydligen fått i mig rätt piller. Mina utmärkta magtabletter hade tidigare i
veckan blandat sig med potenspillren varför jag vissa dagar var väldigt ”på
hugget” fast då med orolig mage. Andra dagar trög på alla sätt.

Vandring in till centrum av Cantho. Efter drygt 10 minuter
var jag mitt i gröten. Här fanns trottoarer och jordgubbarna var mogna. In på folkbiblioteket för att studera
bokutbudet. Upplägget påminde lite om svenskt 1950-tal. Det var då jag lärde
mig upptäcka den rikedom ett bibliotek kan erbjuda.

På banken hade man kundmottagning, mahognyboaserade diskar
och vacker dresskod på den kvinnliga personalen. Långa klänningar med slits
prydde de slanka kropparna. Kan Ni tänka Er att man kunde både ta ut och sätta
in pengar på denna inrättning. Enastående!!!

En ung man körde ut mig när jag tog fram kameran för att
fotografera. ”For security reason”!

Naturligtvis kom nya erbjudande om Bon Bon men detta passade
inte in i dagsprogrammet och dessutom var det ”to hot for love”. Köpte lite
cashew-nötter för 12,50 kr/hg och uppsökte det moderna varuhuset. Kanske
skulle, som i Syd-afrika, någon kassörska fria. I väntan på detta konverserades
några demonstratriser, inredning och sortiment studerades i de välputsade och
välfyllda hyllorna. Kamerabatterierna kostade bara tredjedelen av vad de kostat
i hotellbutiken. Schade, där hade man gått på en ekonomisk smäll! Det är tufft
att vara globetrotter.

Stadens fiskmarknaden var placerad på trottoaren och erbjöd
en del sevärt. På gatan pågick en intensiv trafik. Efter några timmars strövtåg
i denna livliga miljö var det dags att ta shuttlebåten tillbaka till hotellet.
Den skulle gå om en kvart och var gratis.

En mogen attraktiv vietnamesisk roddmadam övertalade mig att
gynna det lokala näringslivet.

Hon fick äran att köra mig till hotellbryggan. Det var
billigt, roligt och bra för imagen då ett antal glada människor från
resegruppen naturligtvis just vid min ankomst var på väg i motsatt riktning.

Närområdet utforskades. Ett antal mindre språkkunniga
servitriser konverserades på en lokal grannrestaurang. Många skratt och bilder
förekom. Kvällen avslutades med en superb anka ute under vasstaket på mitt
hotell. Lite småprat med trevliga reskamrater och kontroll av sjöfarten på
Mekongfloden. Några fartyg utan lanternor kunde faktiskt observeras, hur
otroligt det än låter. Trafiken var intensiv.

Gratiskondomen på hotellet fick sparas för framtida behov.
En service som äldre gentlemän och deras arvingar säkert uppskattar. En okänd
halvbror vid kommande bouppteckning brukar inte uppskattas. Att morfar fick HIV
vid 70 års ålder är nog inget barnbarn vill skryta med.

Det är troligen främsta anledningen till att vissa hotell
erbjuder denna service. Prostitutionen i Vietnam är som säkert framgått
omfattande.

Fd folk- och miljöpartisten Per Gahrton hyllas i Hoi An

Den sena eftermiddagen tillbringades på balkongen ovanför
poolen med en lokal öl och turistbok om Vietnam. Nära till dusch.

Kvällen innebar sökande efter restaurang eftersom jag
lyckats förtränga uttrycket ”Happy Buddha”, vilket tydligen hade drabbat flera i
resesällskapet. Vältalig kvinnlig inkastare lockade in mig på en inte så
särskilt mysig restaurang. Fördelen var att jag kunde sitta inne men ändå följa
folklivet ute på gatan, 3-5 m
bort. Små, små bitar kött som enligt menyn påstods vara anka serverades.
Knappast någon smak av anka kunde förmärkas. Det var troligen hundkött jag åt men
det smakade hyfsat bra. Hund äts i Vietnam så chansen eller risken fanns. Det
beror på inställningen till hundar. Jag har inget emot hundar, men däremot vissa
hundägare.

Lokalt vin serverades till en billig penning men bjöd
naturligtvis inte på några starka smakupplevelser. Jag hade förstått att det
fanns en inre del av restaurangen eftersom många gäster passerat ut ur
restaurangen. Jag valde att söka mig dit efter att ha betalat min nota. Lite
bättre lokaler längre in och där fanns också en alternativ in/ut-gång där en
mycket vacker vietnamesiskt gymnasietös fungerade som inkastare. Skolan på
dagen och restaurangen på kvällen. Hon talade en alldeles utmärkt engelska och
var väldigt rar. Jag började sakna änglarna från min strålande lärarkarriär.

Plötsligt kom folk från Västerås och Lomma på gatan och jag
övertog hastigt jobbet som inkastare. Kunde på utmärkt svenska men med viss
blekingsk brytning förklara ställets företräden som på grund av fransk
inkompetens eller slöhet ännu inte fått någon stjärna i Guide Michelin. Saknar verkligen den f.d. franska kolonin en GM?

När det svenska sällskapet, som naturligtvis ingick i vår
resegrupp trädde in i restaurangen, lämnade jag skönheten med viss ångest. Vad
hade jag nu lovat? De fyra gästerna uttryckte nästa morgon sin stora belåtenhet
med restaurangen, så där fanns inga hard feelings.

På vägen hem erbjöds jag massage av en dam som insett vikten
av merförsäljning för ett gott täckningsbidrag. Priset på massagen var väldigt
lågt men några ”hard feelings” i övrigt blev det inte. Hemma heter det visst
Happy Ending.

Mekongfloden är något större än Mörrumsån

Tisdag

Dags att lämna den trevliga lilla staden Hoi An i gryningen för flygtur till Ho Chi Minh City eller Saigon som vi 40-talister helst säger.
Uppstigning 0445 med frukost 0530. När vi anlänt till Saigon gick färden mot Mekongdeltat
med de nio drakarnas flod. En riktigt god lunch serverades på vägen dit och
vid framkomst inkvarterades vi på ett elegant topphotell vid Mekongflodens
strand. Victoria Cantho Hotel. Jag mår som en prins när detta skrivs. Tät
trafik på floden och en svag sydvästmonsun fläktar min kind och solen sticker
fram mellan molnen.

En mycket delikat fransk 4-rätters supé tillagad av fransk köksmästare
får avsluta kvällen, fem timmars bussresa sydväst om Saigon.

Söndagskvällen bjöd
på en stilla promenad i det trivsamma Hoi An. Staden är känd för sina skräddare
och klädbutiker. Även sortimentet av skor var stort. Allt kunde man få uppsytt
inom ett dygn.

När jag botaniserade bland skobutikerna fick jag ofta frågan
om min ålder. En kvinnlig expedit var väldigt artig och gissade väldigt mycket
fel. Hon fick tipset att uppsöka en optiker eftersom hon sannolikt hade grå
starr trots sin ringa ålder.

Vår guide förklarade att dessa frågor om ålder var ett sätt
att visa respekt. Asien är tydligen inte lika åldersfascistiskt som hemma i
Sverige där ungdom går före erfarenhet och kunskap.

Fann ett par snygga skor lämpliga vid landgång från s/y
Johanna till passande hamnkrog. Strax efter drabbades jag av ett hårt slag i en
klädbutik. En kvinnlig expedit klappade mig på magen och utbrast ”Happy Buddha!”. Beslut togs genast att inställa kvällens
supé. Hon hade ju rätt tösen. Alltför omfångsrika frukostar, luncher och
middagar hade orsakat att jag kunde misstänkas vara i en begynnande graviditet.

Inte mitt hotell vid flodens mynning

Jag svalt inte när jag satt på min balkong och utbytte
tankar med den trevlig grannfamiljen som kom från Skåneland. Månen var även denna sena
kväll liggande som vanligt är här nere kring ekvatorn. Vi befann oss 15,5
grader nord om linjen (ekvatorn) så kvällstemperaturen var behaglig.

Måndag

”Another
bloody day under the sun”. Väcktes av misstag redan 0630 trots att dagen
skulle vara programfri. Gjorde inget eftersom jag redan var vaken. Hade
förträngt uttalandet om Buddha och intog en lika stadig frukost som tidigare i
trädgården. Ägg, bacon, frukt,pålägg, croissanter, juice och kaffe måste ju
lägga sig på hullet.

Idag skulle jag återigen få se havet. Hotellets shuttlebuss tog
mig efter mindre strul de fyra kilometrarna ut dit där Thu Bon-floden möter
havet. Jag missade första turen eftersom min 20 år gamla Rolex (original copy)
tagit en tillfällig time-out.

Hotellets egen strandtomt hade havererat i en storm från
sydost men knappt 100 meter
norrut kunde man vandra på en enastående
fin strand. Väl så fin som i Mexico, syd Playa del Carmen eller Isla del
Holbox.

Att den gamle sailorn njöt bland alla snäckskal, vågor och
solglitter förstår Du säkert. Badbrudarna i Vietnam hade precis som sjöfågeln i
Blekinge drabbats av vitaminbrist (?). De var väldigt sällsynta men det kanske
berodde på att det var måndag.

Fiskebåtarna var väldigt märkliga. De påminde om blekingska
kolafat. De vrickades med en åra och det fungerade bra. Jag fick äran att
hjälpa en fiskare att sjösätta sin farkost. Han tog sig elegant ut genom brotten
även om en våg höll på att välta ”fatet”.

Efter knappa tre timmar på den härliga stranden återvände
jag till baslägret. Då hade jag också hunnit beskåda en ung machokille klättra
upp i en palm och skörda kokosnötter. Han inspekterade palmerna som en matador,
naturligtvis med bar överkropp, innan han vigt och snabbt klättrade upp i
palmens krona.

Man förstår varför antalet dödsolyckor orsakade av nedfallna
kokosnötter är så vanliga när man hör dunsen från nöten när den föll i
presenningen som fångade upp nöten.

Gårdagens grottbesök

Lördag

Namnet Ha Long betyder ”Där
draken kliver ner i havet.” En för ovanlighetens skull enkel frukost
serverades ombord efter en lugn natt på fjärden. Brunch skulle serveras senare
när vi hade klarat av ett lagunbesök. Specialbyggda båtar tog oss igenom en
öppning i berget. Innanför fanns som en insjö fast det var havet. På de höga bergen
som omgav vattenytan klättrade apor och
i skyn seglade glador.

Vi hade tur med vädret vid vår vistelse här uppe i nordost.
Solsken men disigt igår. Skön och stilla gårdagskväll och idag halvklart och
uppehåll. Medan brunchen intogs återvände fartyget till hamnen och vid lunchtid
var vi på väg mot Hanois Internationella flygplats. Några enstaka regndroppar
föll. Knappt så det räckte till en vattenkamning.

Stopp gjordes för besök på pärlmuseum, fotografering av
risodlare (dricks uppskattades) och besök på Eko-odling av grönsaker. Resan gick i kustlandet så
bergen i öster kom vi aldrig i kontakt med. Där bakom bergen gick den så
kallade Ho Chi Minh-leden, där man med stor möda förde fram vapen till FNL i
striderna mot USA under slutet av 1960- och 1970-talet .

Bonden Ste-Fan-Lov på väg hem med levande ko vid namn Op-posi-tion

Flygresan till Danang tog en knapp timme och därefter tog en
ny buss oss till Hoi Historical Hotel som säkert hade minst 4 stjärnor. Supén
var god trots de eviga vårrullarna. Nedanför min balkong fanns en pool, Den
mycket populära och gamla staden,Hoi An,
ligger en halvmil från havet. Landhöjningen hade inneburit att den fordom så
betydelsefulla hamnen ej längre var seglingsbar för större fartyg.

Här i detta stora turistmål skulle vi nu stanna i flera
dagar tillsammans med en mängd andra
turister. Till och med en hel vilodag skulle vi tilldelas.

Det skulle komma att visa sig att besöket i Hoi An väl motsvarade
marknadsföringen. I hotellets lobby kunde man dessutom följa världs- och
börsutveckling på de publika datorerna. Hemma på den svenska tundran hade det avslöjats att regeringsplanet använts av förre utrikesministern för människosmuggling. Du söte värld! skulle min saliga mor sagt.
Vi kulturarbetare har ju inte råd att
införskaffa moderna telefoner som kan användas på rummen, där det ofta finns
wifi. Vi måste ge oss ut på internetcafé eller andra obskyra, publika platser. Här var
det ju också en tidsskillnad på minst 7
timmar. När börserna öppnade hemma i Europa närmade sig klockorna i Vietnam
1700. Sju dagars uppgång i sträck.

Söndag

Upp kl. 0645 för härlig frukost och sedan iväg till häftig
marknad i en stor saluhall. Provsmakning av smårätter i små gatukök vid sidan
om saluhallen. Därefter så kallad Cooking Class som blivit så populärt. Hela
världen tycks bara intressera sig för mat- och matlagning. Jag älskar mat och
tycker om att laga den. Inte tillbringar jag tiden i tv-soffan med att titta på
matlagningsprogram. Här kom jag inte undan. Återigen skulle vi tillaga vår egen
lunch med hjälp av charmig hushållslärare (de brukar vara det).
Det gick väl hyfsat.

Grodor som lever men är bundna

Besök vid den berömda Japanska bron från slutet av 1500-talet (dock ombyggd flera gånger)och vid ett slags
Folkets Hus/Allmänning för kineser. Silkesmuseumet avstod jag från och återvände hem till det fina
hotellet. Köpte en öl på vägen hem som intogs i stekande sol på balkongen. Lite
siesta inför kvällens fria övningar skulle sitta bra.

Japanska bron från
See you later!

Historia berättad av inföding:
Obama till Vietnamesisk toppolitiker: How are you! (vanlig hälsningsfras)
Vietnamesisk toppolitiker: Who are you?

Fredag
Väckning 0645 för avresa mot Halong-bukten, knappa 20-tal mil
ost om Hanoi och norr om Röda Flodens delta. En bukt med höga kritklippor som
ingår i Tonkin-bukten av vietnameserna kallad Östersjön.

I den mycket bekväma bussen med sina skinnfåtöljer tog vi
oss till ett hantverkscentrum för handikappade ungdomar som arbetade med silke
när de skapade sina utmärkta konstverk. Själv njöt jag av marmorstatyer i olika
format som visades ute i det fria under en strålande himmel. Lika imponerande
arbete fast ibland lite mer grovhugget. Jag älskar sten, fast mest diabas och
granit. Man borde kanske köpa en liten herrgård i karolinsk stil. Kostnaden för direktimport
till Göteborg var överkomlig. Tänk Er en pampig allé och en grind kantad med
några nakna damer och en springbrunn med en stor budda-figur. Nej visst, jag
har ju inte varit verksam inom politiken. Det får väl bli en liten Ho Chi Minh-figur
på balkongen. Karlshamn var ju känt för att per capita vara ett stort
KFLMR-fäste under 1970-talet, större än Göteborg. Nu har många konverterat till
ett annat parti. Den mest kände har blivit chefsideolog hos Mp. Så det kan gå!

Vårsådden på alla risfält besågs denna dag endast från
bussen.

Vid framkomsten till resmålet embarkerades snabbt små
tenders som förde oss ut till till en s.k djonk ute på redden. Fartyget kunde
väl härbärgera ett 50-tal passagerare. Min stora och rymliga dubbelhytt med
balkong gjorde att den gamle seglaren kände sig som fisken i vattnet , den utanför
relingen.

Dags för en alldeles utmärkt lunch. Dagens måltider ingick
alla i resans pris, varför lunchen intogs trots att någon hunger ännu inte
infunnit sig, efter den stadiga hotellfrukosten.

I en svag bris på 2 m/sek
och värmande sol gick fartyget sakta ut i den speciella skärgården med
sina höga kritklippor. Skärgården påminde väldigt mycket om Thailands skärgård,
syd om Phuket.

Halongbukten är ett världsarv och dagens begivenhet var
besök i en ganska nyupptäckt grotta. Jag var lite skeptisk eftersom jag för ett
år sedan besökt en väldig grotta utanför Outshoorn i Sydafrika där lokalguiden hade en passion för Läkerol. Tänkte, att har
man sett den, så lär väl inte detta bli så intressant. Samma tanke som när jag
nu ser fyrverkerier hemma i Sverige,

”Ni skulle varit med i
Singapore år 2002 när man invigde det nya Kulturhuset. Där kunde man tala om
fyrverkeri. Spik i foten osv.”

Rundvandringen i grottan överträffade förväntningarna och
dessutom fick man god motion både upp och ned för hundratals trappsteg. Hem
till fartyget för en whisky på balkongen. Kvinna i liten båt försökte övertyga
livsnjutaren att lite chips nog skulle smaka bra till den ädla dryck som just
nu intogs. Troligen inte närodlat men man måste gynna det lokala näringlivet.

Kapten förde fartyget ut till en ny ankarplats medan
skymningen föll. Lika fullt med andra fartyg som i en populär ankarvik i Blekinges
skärgård en julidag. Vad har man gjort för gott för att få ha det så här, var
tanken när den liggande månen kom upp över klipporna.

”Liggande måne stående matroser, stående måne liggande
matroser” gäller visst inte här nere på 20 grader Nord 102 grader Ost. Skönt!

En enastående 5-rätters supé i trevligt sällskap avslutade
kvällen. Enda plumpen i protokollet var att den serverades i ett rasande tempo
till vår grupp och den andra, nästan lika stora turist-gruppen, som också fanns
ombord. Jag vill begå en måltid, inte kasta i mig den.

Till dieselgeneratorn muller kom John Blund väldigt fort när
beslut väl tagits att gå till kojs. Att sitta på egen balkong med en whisky i det subtropiska
mörkret kräver ju också sin tid.

Torsdag

Väckning var beställd och bestämd av reseledningen till kl.
0630. Vi skulle gå på mausoleum och för att undvika köerna vid sådana populära
tillställningar skulle vi upp tidigt.

I frukostmatsalen var det full rulle. Den stackars
omelettsmeden hade lång kö men hjälp av assistent. Jag rycktes med i haussen
trots att jag annars sällan äter ägg och bacon till frukost.Nu var det ju redan betalt så det gällde att passa på. Gott
som omväxling till hemmafilen och sommarens handplockade blåbär.

Ut i Hanois morgonrusning och utan att bli överkörda tog sig
alla 24 medlemmar upp i den fina bussen med skinnfåtöljer. Vi förflyttades
genom den franskinspirerade staden med dess koloniala arkitektur och många
parker

Vid Ho Chi Minhs (1890-1969) mausoleum var det strikta
regler som gällde. Inga kameror, inga samtal eller händer i fickorna när man
köade fram till den lille mannen i sin sarkofag. Hela operationen eller spektaklet gick snabbt
och smidigt, övervakad av strikta militärer i vita uniformer.

Mannen som själv inte ville ligga så här utan kremeras var med och bildade
både Frankrikes och Vietnamns kommunistparti.Han bodde nämligen i Paris i början på 1900-talet. Hur mycket blod han hade på sina händer har jag glömt. Får väl ta fram Kjell-Albin Abrahamnssons bok:”Låt mig få städa klart”. Några tiotusental var det minst. Kommunister har inte hyllat människovärdet när det kommit till praktisk handling.

Den stora paradplatsen framför begravningslokalen påminde i
storlek om den i Havanna där Fidel brukade hålla sina flera timmar långa tal.
(se Kubaresan). Massor av skolungdomar och soldater köade för att komma in och
bese den avlidne folkledaren.

Besök gjordes vid presidentpalatset en stor fransk byggnad
och i omgivande trädgård. Ett hus i teak
som Ho helst bodde i. Hade väl kostat en del om det legat i Blekinge skärgård.

Solen sken och det vimlade av glada skolbarn, turister och
soldater.

Vi fortsatte till lite tempel och Litteraturens tempel
varifrån filosofen Konfucios läror spreds. Här var ett liv och ett kiv eftersom
Hanois alla grundskoleelever tycktes ha samlats här. I alla fall mellanstadiet
om det fortfarande heter så. Glada barn som i långa rader vinkade glatt åt den
shortsklädde gamle skolläraren.

Lunchen innebar buffé av god kvalitet och smak. Som
avslutning uppsöks toaletten innan vidare bussfärd.

Charmiga Chatarina undrade vad jag gjorde på damtoaletten. ”Vet Du inte att jag genomgått könsbyte.
Hormonbehandlingen har dock inte lyckats få bukt med skäggväxten.”

Fast jag kunde kanske sagt som den kände stå-upp komikern
från Norrland.

Ronny Eriksson är i svår
nöd när han smiter in på en toalett
markerad ”kvinna + handikapp”

När han kommer ut efter
förrättat ärende står en dam och väntar på sin tur. Hon börjar skälla ut denne
skäggige, 190 cm
långe karl och frågar om han inte förstår dörrens symboler.

Ronny: ”Hörrudu, jag är kvinna och ser ut så här
och det är ett jävla handikapp!”

Programmet var intensivt denna dag. Nu skulle det åkas
rickschaw. Jag minns med fasa en sådan resa i Hua Hin, Thailand. Jag ville
gynna det lokala näringslivet fast det visade sig vara en övervintrad hippie
som skulle ta mig till mitt hotell. Punktering på ett av hjulen gjorde att han
fick göra skäl för övenskommen ersättning.

Nåväl, 24 fordon drog iväg in i gamla stan. Inte så särskilt
upphetsande och jetlag gjorde att jag hade svårt att hålla mig vaken. Kan också
ha berott på att jag umgicks med alltför unga damer kvällen innan.

Nåväl, vår duktiga reseledare gav oss någon timme ledigt
innan Vattendockteatern. Den var tekniskt intressant och väl värd
biljettpriset som ingick i resan. Njöt mer av den kvinnliga delen av orkestern
som tonsatte spektaklet. Vi hade parkettplats.

När kvällen kom var man ganska mör. Hotellet hade
internetstation och man kunde gjädjas åt att dessa fantastiska män i sina
flygande maskiner till viss del fått ta konsekvenserna av sitt agerande. Som
aktieägare i SCA är inte egna framgångar så dumma men andras olycka är inte heller
att förakta. F.d. statsrådet Sundström har skyndat att betala tillbaka och med
journalistkåren i ryggen går han naturligtvis skadeslös ur historien. Cervenka och Isaksson med flera på Sv. Dagbladet kommer säkert att bli prisade efter förtjänst. Roligt att det finns journalister som fortfarande har yrkesstoltheten i behåll.

Avstod från supé eftersom lunchen var så stadig och bra.
Gick en runda i gamla staden med de 36 gatorna. Drack en kopp vietnamesiskt
kaffe, snackade om Sverige med en ung inkastare. Endast Zlatan var känd.

En dag i före detta Franska Indokina var till ända.
Ho´s Hytte ett stenkast från Presidentpalatset

Onsdag

Efter en härlig frukost med frukt, youghurt, omelett, bacon
och gott kaffe från en av världens största kaffeproducenter, Vietnam, skulle vi för första
gången förflytta oss ut i den hektiska trafiken. Bussen med exklusiva
skinnstolar väntade några kvarter bort. Guiden hade gett oss rådet att hålla
kursen när man korsade en gata. Alla mopeder som kom emot en väjde undan.
Undrar om man kunde använda Kamikazemetoden, blunda och gå rakt fram?
Jag såg
under två veckor inte en enda trafikolycka förutom någon krock mellan bilar.
Visst var det jobbigt att inga trottoarer fanns i Hanois gamla stadsdel, man fick hela tiden vara på sin vakt. Folk körde mot trafiken och på fel sida.

Väl i bussen fördes vi ut från Hanoi för besök i landsorten.
Spännande att få vara i Indokina som vi sade förr i tiden. Hade precis börjat läsa när den franska fästningen Dien Bhien Phu föll. Tyckte alltid namnet lät så spännande. General Giap som ledde vietnameserna avled förra året mer än 100 år gammal.
Besök skedde på mindre
marknad, tillagning av vårrulle i samband med lunch hos privatfamilj mer mindre restaurangverksamhet Besök på
keramikverkstad följde.

Vår guide var mycket vältalande och beskrev Vietnams
historia under bussfärden. Det var en njutning att lyssna. Inga ständigt
återkommande ”liksom”, ”eller hur”, ”va” eller ”så att säga” som jag själv har
svårt att undvika. Nu sken också solen efter ett dimmigt Hanoi.

Träffade några trevliga medresenärer som var bekanta med
den granna bilhandlardottern på Ekö. Hade besökt ön flera gånger. Det fanns annat fint folk också, sådana som seglade Scanmar. Det är klass på Jambos resor.

Vi hade nu nosat lite på atmosfären i Vietnam. Kände mig trött
när vi återvände till hotellet. Tupplur eller stadspromenad? Sova kan jag göra
i graven, fast jag skall ju kremeras. Hur skall det gå till? Nåväl, ut på stan
bland alla mopeder. Ner till sjön som låg i centrum. En promenad runt densamma
innan solen går ned orkar man väl.

Efter några minuters betraktande av folklivet dyker två unga
damer, knappt 20 år gamla, upp. ”Can we walk with you?” Konstig fråga tycker jag.
De är säkert bara ute efter min kropp. Men visst fick de gå med mig. Påstod att de
studerade logistik vid Hanoi-universitetet. Mina meriter inom området bestod av
ett läromedel på 36 sidor om transporter (Esselte 1976) samt rederitjänstgöring
1,5 år och att jag kört mjölken på Tempo i Karlshamn sommaren 1964. Damerna var
djupt imponerade över dessa meriter. När jag försökte lära dem uttala ramsan
”Lager inte i skjul utan på hjul” gick jag däremot bet.

De hade en förmåga att fråga mer än tio vise kunde svara på.
Engelska språket var inte deras starka sida men vi tog oss fram sakta vandrande
längs strandkanten, ivrigt betittade av infödingarna. Jag frågade studentskorna
varför folk tittade så på oss. Om jag fattade saken rätt så var de imponerade över
att flickorna kunde konversera en ”långnäst” som europeer kallas.

Nåväl, jag får väl bjuda damerna på något. Man har ju själv
varit fattig student. Vad önskas? Drink, liten matbit eller … ? Vi vill nog
gärna ha glass var svaret.

Glassbar uppsöktes och jag bad dem vänta medan jag tvättade
händerna. När jag kom tillbaka hade de köpt tre glassar och vägrade först att
ta emot min betalning för inköpet. Hotade med uteslutning ur partiet varvid de
föll till föga. Utbytte mailadresser, varefter jag sakta och försiktigt sökte
mig hem till de två väntande dubbelsängarna. Synd med sådan överkapacitet kan man tycka.

Jag står och tittar på avgångstider för flighten till Hanoi.
Bredvid mig står ett äldre par och dividerar på svensk-norska. Känner att här
är blivande reskamrater. Jo mycket riktigt. Örjan och Berthé som bott och
arbetat i Afrika i många år hade samma resmål som jag. Pigga och trevliga
pensionärer, nu bosatta i Norge. Vilka andra människor skulle jag komma
att möta? Skulle det vara någon
jovialisk skåning med på resan, några kluriga
smålänningar eller humoristiska göteborgare? Att det skulle ingå en del
smarta noll-åttor fick man naturligtvis räkna med. Bra, då kunde vi lantisar få
hjälp.

För magen inköptes lite whisky för ett antal
Hongkongdollars. I US-dollar är ungefär 7,4 HKD dvs 1 HKD=1,40 Sek.

Den väldiga flygplatsen skulle visa sig vara större än jag
anat. Turligt nog var mitt plan 1 timme försenat när jag så småningom började
söka mig mot den gate varifrån planet skulle avgå. Fria internetstationer i
mängder hade fördröjt mig. För att ta sig till de olika gaterna kunde man få
åka både tåg, buss och rullband.

När jag väl nått min gate började jag cirkulera i
närområdet. Vid återkomsten till gaten var alla medpassagerare försvunna. Kvar
fanns endast en kvinnlig tjänsteman som uppmanade mig och Eugene, ingenjör från
Hongkong, att genast uppsöka en ny gate. Vi fick ett trevligt samtal under den
2 timmar långa flygningen till Hanois alldeles nyinvigda internationella
flygplats.

Monica Östberg, vår guide, mötte oss i ankomsthallen och tog
oss till May de Ville Hotel.

Hotellet låg mitt i smeten och i utkanten av Gamla stan.
Klockan var nästan 2100 när vi intog en måltid bestående av diverse
vietnamesiska smårätter såsom kycklingssoppa, vårrullar, kyckling, räkor,
sallad och stekt ris. Ett glas rödvin skulle kosta 4 USD men prutades ned till
3 USD av vår, skulle det visa sig utmärkta guide.

Mycket vanlig hustyp i Vietnam

Den kvinnliga restaurangchefen fick min nedprutade dollar i
dricks,vilket ledde till att jag vid påföljande morgons rikliga frukost ständigt hade
”special attention” från den unga damens
sida.

Hanois gator i den gamla stadsdelen saknade trottoarer men hade
desto flera mopeder,vespor och motorcyklar. Jag hade knappt hunnit utanför
hotelldörrarna på kvällen förrän en ung dam på moped ville sälja Bom-Bom. Först trodde jag
hon sa Bon-Bons, det är väl karameller, men när hon började känna på mina
vackra kropp förstod jag att det var den hon ville åt.

Jag sökte genast skydd på det eleganta rummet, denna första
tisdagskväll i Vietnam. Sov gott till kl. 0550 onsdag morgon. Vi skulle alla
väckas kl. 0730. Rundresor med Jambo innebar oftast full arbetsdag, så 0730 var
rena sovmorgonen.

Femtio meter lång mur med konst av internationella konstnärer