Category: Reseberättelser

Gårdagen (21/12) innebar även ett besök i Maharadjans
väldiga palatsområde där bland annat längden på en turban fastställdes med hjälp
av vänlig ”indian”. Imponerande
silverkärl, världens största besågs också. Något för herr Knutsson i
Antikrundan att värdera. Hela denne trevlige expert skulle få plats i världens
största silverkärl. Vid drottning Victorias kröning fyllde Maharadjan kärlen
med Ganges-vatten och tog med sig dessa till London.

Nu var det dags att lämna distriktet Rajastan och bege oss på en
4-timmars busstur ut i landskapet. Vårt mål var Ranthambore Nationalpark med
förhoppning att få se en tiger.

Vår färd genom jordbrukslandskapet kantades av ett rikt
djurliv. Grisar, hundar, kor, getter och kameler kantade vägen. De flesta
strövade fritt, dock inte kamelerna.. Väldiga fält sträckte sig mot horisonten
med vete- och senapsfröodlingar. Även en skånsk EU-greve skulle ha blivit
imponerad. Själv fängslades jag av metoden att torka komockor till bränsle i
geometriska mönster.

”Solen skiner alltid
på en Kustartillerist” Nu har solen lyst in genom mitt bussfönster i tre
dagar. Inga gardiner för fönstren på grund av en beryktad våldtäkt i buss som slutade med
döden för drygt tre år sedan. Den skyldige släpptes i dagarna på grund av sina ringa ålder med skyddad
identitet.

Efter incheckning på hotellet i ett svalt rum med värmefläkt
gav jag mig ut för att bekanta mig med omgivningarna. I närområdet som var ett
hotellområde fanns väl inte mycket att se. Sökte mig längre bort men
fortfarande mest restauranger men några bostadskvarter kunde besökas. Nu
började tiggeri förekomma. Jag hade försett mig med sedlar i mindre valörer. En
rar liten tös som plockade papper för återvinning uppmuntrades med en liten
dusör. Mammor med barn och gravt handikappade prioriterades.

Allt var dammigt och nedskräpningen stor. Alla visade
vänliga miner och stor nyfikenhet
gentemot den gamle turisten som vände åter när han nått fram till
järnvägsstationen.

Kvällsbussen full med glada människor, även på taket, gasade
och tutade för fullt i tio minuter innan det bar iväg under rop och vinkningar.
En GT i hotellträdgården före middagen som till visshet gränsade sannolikhet
kommer att vara buffé.

Denna buffé avåts samtidigt som ett intressant och engagerat
samtal förekom med närmsta bordsgrannar, gällande tillståndet i Konungariket
Sverige. I en öppenhjärtlig och kamratlig
anda avhandlades monarkins vara eller icke vara, kampanjjournalistiken och
Sverige som humanitär stormakt. Trevligt hade vi i alla fall, även om vi var
oroliga.

Natten skulle bli kort. Uppstigning 0545 nästa morgon då
tigersafari väntade.

Vindarnas palats

På min namnsdag vaknade jag innan beställd väckningstid, som
för övrigt inte fungerade. Min rumstelefon var ur funktion.

Efter en utmärkt och riklig frukostbuffé gav vi oss ut i den
Rosa staden som Jaipur kallas. Hela staden målades rosa en gång i tiden när den
engelske vicekonungen skulle skulle anlända. Dagen skulle bjuda på många
sevärdheter.

Först vackra och berömda ”Vindarnas palats” där mogulernas
hustrur och konkubiner osedda kunde följa livet genom de trånga vinduerna som
dansken säger. Muslimerna ville inte dela med sig av skönheten med andra.

Amber Fort med Peter Sellers look-a-like i förgrunden

Bussen tog sig ut ur staden för färd mot Amber fort. Ett
slott och fort högt och vackert beläget på en bergsrygg några mil ut ifrån
Jaipur. Längs bergsryggen löpte en mur med torn. Kinesiska muren light var min
tanke.

Några trötta elefanter lufsade runt på borggården med
betalande turister. Ännu var antalet turister begränsat, solen sken och vi njöt
av arkitektur och utsikter. Detta var centralorten innan vattenbrist tvingade
mogulen att bygga upp Jaipur. Vid infarten till Jaipur beskådades Vattenpalatset
som verkligen hade sjöutsikt då det låg mitt i sjön.

Mattillverkning och djuptryck hann vi också beskåda innan
lunch. Eftermiddagen bestod av besök på en märklig observatoriplats från
medeltiden där man med hjälp av stora specialkonstruerade anläggningar kunde
fastställa tiden på sekunden när.

Kvällen avslutades med restaurangbesök utanför hotellet,
inklusive folkdans. Indisk folkdans med turistdeltagande ingår inte i min
repertoar. Efter min succéartade
framträdande med N-kung i Sydafrika gäller det att ransonera framträdandena.

Världens största i silver! Det finns en till..

Börjar lära känna medresenärerna. Inga gemensamma
anknytningar står att finna men man verkar vara lättpratade.

Efter en mycket händelserik dag säger jag som gumman sade
när det brann i utetdasset: ”Det tar sig”.

Hyfsat lunchställe

När Monika hade samlat ihop ”styrkorna”bestod de av 26
stycken ganska normala svenskar, varav 9 stycken, representerade Sveriges
framtid. Ett gäng trevliga ungdomar från Skåne i söder till Uppsala i norr.

Vid åttatiden på morgonen bar det iväg ut i verkligheten med
en Volvo-buss. Diset och trafiken var tät i denna jättestad, 15-20 miljoner
invånare eller kanske mer. Ingen vet riktigt säkert. Exiten gick smärtfritt och
överraskande snabbt ut ur denna megapolis. Trafiken var naturligtvis större in mot
staden. Framför oss låg en bussresa på cirka 4 timmar. Den främsta minnesbilden
var nedskräpning, stora lastbilar i tusental och ett folkliv som mest bestod av
män. Kvinnor som är längre bort från spisen eller köket än 10 meter anses vara
på rymmen. Hinduernas kvinnosyn tycks inte skilja sig så mycket från
muslimerna.

Jag satt och tog till mig alla intryck. Fattigdom, sjabbiga
bostäder, eldar, caféer där män samlats, trista landskapsvyer och tung trafik.
Vad har jag gett mig in på, var tanken som flög genom mitt enkla huvud.

Med hänsyn till andra gäster, var vänlig hosta inte eller snora på buffén

Lunchen intogs i pampig byggnad där den ständigt förekommande
buffén serverades. Allt snyggt och prydligt, så även toaletterna som hade
vaktmästare. Tyvärr hade jag inga Rupees i mindre valörer så det fick bli en
I.O.Y tills nästa gång vi ses.

När solen började dala nådde vi storstaden Jaipur och Ramada
hotell. Efter incheckning skulle vi ut och studera marknaden som pågick. Det
såldes mest kläder, tyger och skor. Jag försökte hitta den kashmirsweater som
syster beställt. Gav upp efter ett antal försök, men hann notera att man alltid
var villiga att tipsa om konkurrenter som kanske kunde hjälpa till. Man t.o.m
följde med och visade mig fram.

Nej då var det mer spännande att ge sig ut i tvärgränderna
där man lagade mat, hade kor och getter samt flådde höns efter att yxan
fallit. Antalet tiggare jag mötte första dagen var färre än en vanlig dag i
Karlshamn.

Kvällen avslutades med buffé och välsmakande desserter.
Prövade även indiskt vin som var gott som omväxling till Kingfisher, det indiska ölet. Klockan 2200 insomnade jag i det stora rummet med fin utsikt över Jaipur.
Nedanför fönstret på femte våningen fanns en spontan soptipp och en stor
upplyst festplats. Jag stördes inte, en tidig morgon (06.30) väntade.

Världskändisar på Vantaa

Det skulle bli en lång dags färd mot natt den 19 december. Min expedition
mot Indien innebar tidig avresa från Karlshamn. Första tåget mot Kastrup avgick
06.35. Ingen taxi var möjlig att förboka. Fick ändå en bil vi sextiden och
tåget fungerade hela vägen till Köpenhamn. Ett något senare tåg hade kanske
varit möjligt, men med kännedom om Öresundstågens bristande leveranssäkerhet,
hade det inneburit en alltför stor psykisk påfrestning.

Bagaget kunde inte ”droppas” förrän 11.15 trots att jag
checkat in på nätet i förväg. Har man inte förlorat lite av vitsen med
nätincheckning, när passageraren ändå måste vänta på samma sätt som ej
förincheckade?

Den mycket vackra svenska expediten vid incheckningsdisken
blev brydd när hon fick se mitt E-visum. Hon hade aldrig tidigare träffat på
ett så modernt sätt och dessutom inte hos en så gammal man. Kollegorna
försäkrade att allt var i ordning.

Indien kräver visum och detta kan vara krångligt och
kostsamt. Man kan få hjälp för drygt 500 kr, man kan söka själv hos ambassaden
med rekommenderade brev och allt. Enklast är nog att själv göra det på nätet.
Min hovfotograf tog en bild både på resenären och passet. Pixlade ner det till
mycket låg nivå som bestämmelserna angav. Det hjälpte inte, objektet blev inte
vackrare för det. Jag är vackrast när det skymmer, inser jag när passfotot
betraktas.

Själv fyllde jag i formuläret på nätet, där även mor och
fars eventuella terroristanknytning skulle fastställas. Far har varit död sedan
1955 men mor dog år 2012, kunde hon utgöra en säkerhetsrisk? Hon brukade tänka
fritt och följde inte alltid den vanliga skockens åsikter. Ansökan gick utmärkt
trots varningar om fördröjning vid felaktiga eller brisfälliga uppgifter. Efter
bara några få dagar ville de indiska myndigheterna att jag skulle betala in 48
euro via mitt bankkort, man hade beviljat visum. En sten föll från mitt bröst.

Jag hade tömt alla fickor på mobil, stegräknare och mynt i
väskan. Ändå ville kvinnan i säkerhetskontrollen veta vad jag hade i fickan.

”Jag tyckte det putade” sa hon när jag visade
pappersnäsduken.

”Om det vore så väl” blev mitt svar och damen skrattade. Det
gör man annars inte så ofta i denna instans.

Finnairs flight AY666 lyfte enligt tidtabell och medan vi
flög över Hanöbukten så började de blonda finska flygvärdinnorna bjuda på kaffe
och bulle. Ingen säkerhetskontroll blev det i på Vantaa flygplats, Helsingfors.
Vi befann oss redan i transferhallen. Priserna i taxfreeshopen var väl OK om
man skulle utanför EU, annars mycket höga.

Efter dryga fyra timmars väntan så lyfte Finnairs flight AY
021 mot Delhi. Beräknad flygtid låg runt 7 timmar. Turen att få en dubbelplats
alldeles ensam kan inte nog uppskattas.

Till den nästan alltid lika upphetsande flygmaten tog jag
två glas vin för att lugna ner mig.

Finnair ger ett gott intryck. Ordning och reda, vänlig
personal och så en svensk tidning till resenären. Om man studerar
flygvärdinnans bröst, och det gör man ju, så kan man se vilka språk tösen
talar. En namnbricka med flaggor talar om detta. Min tjänstekvinna kunde både
svenska, engelska och tyska förutom modersmålet. Tyska var dock inte
obligatoriskt uppgav tösen vid samtal.

Visumkontrollen på Indira Gandhi-flygplatsen tog lång tid
men man tappade inte hoppet. Jag behövde av någon anledning varken lämna
fingeravtryck eller fotograferas, trots att alla andra fick göra detta. ”En
vänligt sinnad säkerhetstjänst” hade tydligen redan översänt dessa uppgifter
till Indiska polisen.

I ankomsthallen blev det ett kärt återseende med Monika
Östlund, Jambos utmärkta Vietnam-, Burma- och Indien-guide. Hon hade på ett
föredömligt sätt lett mig genom Vietnam, från norr till söder. Nu var det den
20 december i nådens år 2015. Klockan var strax efter sju på morgonen.

Snygg gosse i Jaipur

Söndag

Time to go
home. Skall bli skönt att komma hem. Tänk att återigen få stöd av public
service och maktens predikanter. Med sådana åsiktskonstnärer som Greider,
Pascalidou, Fogelberg med flera blir livet så mycket enklare när man är osäker
på vad som är rätt eller fel. Här i Vietnam har man famlat i mörker även om
åsiktskorridoren här kanske är ännu trängre än hemma.

Nåväl, en avskedspromenad skulle jag hinna med i det
underbara vädret. Temperatur upp mot 30 grader och sol från klarblå himmel.
Inga tiggare kantar stadens gator. Såg någon krigsskadad som diskret
signalerade behov av pengar.

Hittade en intressant kikare som säkert var piratkopia men eftersom
man inte tog kort blev det ingen affär.

Vi var uppmanade att lämna vårt rum kl.13 och framåt
eftermiddagen avgick bussen mot flygplatsen. Incheckningen och
säkerhetskontrollen avlöpte normalt. När jag satt utanför gaten tillsammans med
ett trevligt par från västkusten säger Anders:

” Varför har Du incheckningstid 1830 på Ditt boardingkort
när vi har 1900 på våra?”

”Asch, det är nog för att Du är så gammal!”

Själv funderar jag lite över datumet som anger den 3
februari fast det nu är den 2:e på kvällen. Fast när vi byter plan i Hongkong
är det ju den 3:e feb.

Planet vi skall åka med anländer till Ho Chi Minh Airport
något försenat och vi embarkerar nog en halvtimme senare än beräknat. Jag
hittar min fönsterplats och hinner knappast slå mig till ro förrän en kvinnlig
tjänsteman från gaten kommer in i planet och ber mig ta med mig alla prylar och
följa med henne. Först fattar jag det som att jag glömt/lämnat en väska vid
gaten. Deras engelska var inte alltid så lätt att förstå. Jag protesterar intensivt
mot detta.

Nåväl efter en viss diskussion kommer det fram att min
biljett säger att jag inte skall åka förrän i morgon!!!!!

Jag säger att jag vill åka idag och ett intensivt arbete
sätter igång. Planet är ju redan försenat och kapten har i högtalare meddelat de
andra passagerarna att det inte var någon till Sverige hemvändande terrorist
utan bara en förvirrad pensionär som fördes ut.

Man lyckas få iväg mig mot Hongkong med det plan jag redan
bordat en gång. Min väska finns ju redan
i bagageutrymmet. Färden till Hongkong tar ett par timmar och där möts jag av
flygplatspersonal som tror att de kan fixa en plats med Finn Air mot
Helsingfors om jag önskar. Det kostar inte fullt 1000 kr extra (ersattes sedan
av researrangören). Jag accepterar hemresealternativet eftersom Hongkong by
night inte är att tänka på. Klockan är ju nästan 0100 lokal tid. En ung dam
lotsar mig genom irrgångar och prång förbi alla köer, ja vi åker till och med
tåg. Flygplatsen är mycket stor. Jag får en plats till Helsingfors och Köpenhamn
med den tur som jag kommit ett dygn för tidigt till.

Mina medpassagerare uttryckte sin förvåning över det lugn
jag uppvisat. Själv kände jag bara en viss skuld eftersom jag bara gjort som
jag blivit tillsagd. Checka ut, åk hem söndag em. Jag hade ju en itenary
(färdbeskrivning) i väskan som säkert angav måndag som hemresedag. Jag kunde ju
stannat i Saigon en dag till. Säkert någon som ville äta glass med migJ.

När jag väl kommit upp på Öresundståget på väg mot
fosterlandet som är på ett sluttande plan med ”tomma lador”, sjunkande
BNP/capita, vårdkaos, upplopp i förorter, dagliga skjutningar och en skola utan
styrfart, väntade flera tråkiga överraskningar. I Eslöv var det kabelbrott och
buss tog oss till Hässleholm. I Bromölla så hade någon tröttnat på livet och
lagt sig på spåren, varför ny buss Kristianstad-Karlshamn erbjöds. En trevlig
Sölvesborgspolitiker och en lika trevlig ung man från Stockholm gjorde att den
fyra timmar långa resan Kastrup-Karlshamn inte kändes alltför svår. Jag hade ju
ändå kunnat resa Saigon-Honkong-Helsingfors-Köpenhamn just-in-time. Sverige har
ju valt att prioritera annat än järnvägar.

En lyckad resa var till ända. Fikusen hemma i lägenheten blängde
och hängde misslynt i sin hörna men jag var
i alla fall nöjd.

Vy från Grand hotell Saigon

Lördag

Vaknade 0630, utvilad med Panodil i kroppen. Hostan har nog
lindrats något när jag intar en omfattande frukost. Eftersom dagen är fri fram
till kvällen tänker jag inte äta något före avskedsmiddagen.

Vid exit från hotellet kontaktas jag av en ung man som vill
putsa mina skor. Eftersom man skall gynna det lokala näringslivet ackorderar vi
en stund om priset. Dojorna är gamla och behöver verkligen lite skoputs. När vi
kommit överens om priset dyker en kompis till entreprenören upp och tar hand om
min vänstra sko. Innan jag har hunnit reagera, jag sitter ju och tittar på
folklivet, har de börjat montera en extrasula på varje sko. I och för sig
behövligt, eftersom hål lyser igenom. Originalsulan är dock väldigt kraftigt
räfflad varför deras lösning inte kommer att hålla. Jag protesterar vilt.
Pensionär fick skorna kapade i Saigon!!!! Vilka rubriker i den svenska
kvällspressen, en journalistik som borgar för saklighet,objektivitet och där
väsentligheter alltid står i högsätet.

Då jag skall betala har priset mångdubblats till 400.000
Dong!

”Don´t fuck
with me!!” säger jag. Det har jag lärt mig att de stora pojkarna säger i
Amerika.

”Om Ni inte sänker priset kommer jag att vända mig till
kommunistledaren hemma i Sverige. Han gillar inte vinster i välfärden och
skovård åt en pensionär måste betecknas som välfärd.

Dessutom styr han över minoritetsregeringen och då kan de
nästan 100 miljoner som enpartistaten Vietnam får i bistånd ryka”.

Affärsbekanta i Saigon

Inför detta obehagliga faktum avslutades affären i en
öppenhjärtig och kamratlig anda, något dyrare än avtalat.

Konkurrenter till min avtalspartner hade följt
händelseutvecklingen på avstånd och kom nu fram för att inhämta uppgifter om
prisutvecklingen. Mottog sympatibevis från flera av dessa.

Fortsatte därefter till berömda Hotell Rex där många journalister
framlevde sina dagar under Vietnamkriget. Träffade i baren en irländsk
affärsman som bodde i Texas. Han uttryckte sin uppskattning över svenska
immigranter i USA. När jag returnerade med mina komplimanger över irländare och irländskor så fick
jag till svar: ”Irländare var sådana människor som turkarna sålde till
araberna.”

Han hade mött en blåögd arabflicka i Libyen och pappan
hennes trodde på teorin om irländskt blod i ådrorna.

Baren hotell Rex

Apoteksbesöket innebar möte med två serviceinriktade töser
som sålde dunderpiller styckvis efter att ha kontrollerat medicinsk status och
vilka mediciner jag redan intog. Köpte tabletter som hjälpte både mot hosta,
avund- och svartsjuka. Hostan blev inom
24 timmar mycket bättre varför jag inte tog den andra tabletten. Naturligtvis
kom då hostan tillbaka. Jag är inte dum men har ibland otur när jag tänker.

Efter en lång vandring på Saigons gator vände jag hemåt för
en liten ”nap”. Innan jag nådde det fina höghushotellet omsvärmades jag av ett
gäng med ungdomar, mest flickor. I Sverige skulle de väl kallas barn, man gör
så i Sverige, även om pojkarna har skägg. Dessa töser som naturligtvis inget
skägg hade påstod att de gick på universitetet och ville göra en intervju om
Saigons sevärdheter från mitt perspektiv. Mycket skratt, fnitter och foto blev
det.
Vietnams framtid

Avskedsmiddagen skedde till musik. Vår utmärkta guide erhöll
en bonus från resegruppen, bestämd genom ett demokratiskt fattat beslut. Monica
returnerade vår gest med att överräcka en perkulatorkopp till var och en samt en
påse Robusticakaffe. Jag hade sedan tidigare inhandlat en kopp så nu kan man
bjuda någon dam på kaffe med glass och kanske musik som det visst heter på
olika bussresor. Musik står då för whisky som chauffören säljer vid sidan om. Detta
vet alla som gjort en kulturresa till Tyskland. Själv väntar jag fortfarande på
denna populära upplevelse.

Förr bjöd man på räkor och Liebfraumilch när man ville
”komma till” men glass är nog bättre för den åldersgrupp man nu konfronterar.
Många har köpetänder och dålig peristaltik så glass är nog bättre.

Inte visste jag att söndagens hemresa skulle bjuda på sådan
dramatik när jag kröp till kojs, högt över stadens brus efter en lång och
trevlig dag i Sydostasien.

Grannhuset

Fredag

Vaknar med hosta men med ett rent samvete. Den där duschen som
jag erbjöds under gårdagskvällen kanske hade gjort susen mot förkylningen.

Det skulle bliva en laddad dag trots att vi inte ”började
arbeta” förrän kl. 0830. Den kinesiska marknaden i Chowlon drog lokalguiden
igenom i samma fart som den svenska hemtjänstens mobila enheter.

Besök på museum för
alternativmedicin kunde erbjuda örter som hjälpte både mot magbesvär, impotens
och svartsjuka.

Krigsmuseumet med alla bilder från franska indokinakriget
fram till vietnamesernas övertagande av Saigon den 30 maj 1975. Alltså snart 40
år sedan.

Berömd bild av fotografen Nick Ut från Son – My. Kim Phuc överlevde och arbetar nu för fred.

Det under Vietnamkriget i bruk varande Presidentpalatset
besiktigades invändigt och utvändigt. Det gamla fina postkontoret och Notre
Dam-kyrkan som tyvärr var stängd besöktes. Var ingen större förlust med kyrkan
kunde jag konstatera någon dag senare. Naturligtvis hann vi också med ett stort
tempel innan vi ganska möra återvände till det fina hotellet.

Efter en dusch (utan vietnamesiska) informerade jag guiden
att jag avstod från besöket i tunnlarna 2 tim bilresa från Saigon. Hälsotillståndet medgav inte detta.

Alla andra åkte dit men kommentaren efteråt var att ”Du gick
inte miste om så mycket”. Reklamen överdrev detta besöksmål vilket ofta förekommer i
resebyråvärlden.

Jag satt i lobbyn på kvällen och studerade den fantastiska
börsutvecklingen hemma i Sverige när en form av konferens avslutades våningen
ovanför. Nu vet jag hur det känns och låter när man befinner sig bland 1000
fiskmåsar som lyfter.

Intressant vill jag lova. Som tur var så pågick det hela
några få minuter.

Nu är det bara lördag och söndag kvar sedan lämnar jag
Saigon eller Ho Chi Minh City.

Tjin Chao

“Ett brev betyder så mycket!” Saigons vackra och sevärda postkontor byggt av fransmännen

Hotellträdgården

Torsdag

Avfärd kl. 0800 efter en som vanligt superb frukost som
intogs ute i den fina hotellträdgården. Vietnam som världens kaffeproducent
nummer 2 måste naturligtvis göra bra kaffe.

Ute på floden i den 24-gradiga värmen pågick fartygstrafiken
för fullt. Vi skulle ut på Mekong i en mindre turbåt. Det blev en rolig och
intressant upplevelse med diverse studiebesök i handelsträdgård,
riskaketillverkning, godistillverkning av kokos, roddtur i träskliknande område
där båten roddes av kvinnor. God lunch i trevligt sällskap innan bussfärden mot
Saigon/Ho Chi Minh City anträddes.

Färden mot Grand Hotell Saigon förlöpte på drygt 2 timmar.
Rummet låg i en höghusdel med utsikt mot City. Från baren uppe på takvåningen
kunde man beskåda den livliga trafiken på Saigonfloden.

Väldigt många i resegruppen har fått en förskräcklig hosta.
Så också undertecknad. Tar ett bad men duschen är blockerad så jag får avsluta
i duschkabinen. Måste gå en runda runt kvarteret för att insupa atmosfären. Går
förbi en parant och elegant klädd 40-taggare som ser bra ut. Hon har drag av
vår nya kulturminister. ”Can I go with you?” är frågan hon ställer. ”Of course”
är mitt svar. Jag kan inte se en flicka stå och lida, alternativt ”Allt vad I
viljen att människorna skall göra eder det skall Ni också göra dem”. Matt 7:112

Jag ler i mitt inre där vi går på trottoaren i den
trettiogradiga värmen. Hostan förföljer mig och kvinnans engelska skulle nog
inte gett så bra betyg i det av förfall präglade svenska skolsystemet. Antalet
barn och hur stor hyran var kunde dock utredas. Efter att ha travat runt en
stund med damen ville jag vara generös ville jag vara generös och bjuda på
något vid en trottoarservering i närheten av hotellet. Även denna tös ville ha
glass, precis som studenterna i Hoi An. Själv drack jag en frisk tranbärsjuice
med förhoppningen att hostan skulle släppa i detta trevliga sällskap.

Plötsligt inser jag att jag tog alldeles för lite pengar med
mig. Min vietnamesiska väninna kan försträcka mig 100.000 dong (50 sek) men det
innebär att jag måste ta med damen till hotellet för att kunna betala tillbaka.
Tänk om några glada göteborgare i resesällskapet får se mig. Då kommer
ordvitsarna att hagla och ingen kommer att tro mig.

När vi anländer till hotellet registreras ”Österns ros” i
receptionen som Mr. K:s affärsbekant.

Kvällen avslutas utan några ekivoka äventyr. Min kraftiga
förkylning räddar mig från Ngi´s förförelseknep.

”Fresta mig ej, men skulle jag säga nej så låt mig inte
slippa”

Hotellvy i Saigon