Category: Reseberättelser

Nyårsafton
år 2015.

Uppstigning
tidig morgon som brukligt. Kl. 0630 intogs en enastående och
omfattande frukost innan vi äntrade bussen för färd ut i
mångmiljonstaden. Vårt första mål var ett hinduiskt tempelområde
som övertogs av mogulerna och muslimerna på 1100-talet. Qutb
Minareten som är världens högsta brickmurade minaret nådde nästan
ända upp till de från flygplatsen lyftande långdistansplanen.
Solen sken i detta världsarv och vi var nästan ensamma i parken här
på 28 grader N och 77 grader O.

När
vi ändå var inne på muslimspåret så bar det iväg till en av
världens största moskéer, Jama Masjid, klar samtidigt med slaget
vid Lützen. En moske är ju nästan bara en stor byggnad med en
bönesal som täcks av en enorm matta. Inga s.k. konstverk av en medioker svensk konstnär. Förhoppningsvis lite
arkitektoniska mästerverk men annars inte mycket att se. En vänlig
muslim i Singapore guidade mig vid ett besök därstädes. Här i
Indien kunde vi inte komma in utan fick nöja oss med att njuta av
solskenet på den väldiga uteplatsen. Plats finns för 25000
bedjande men alla 170 miljoner muslimer i Indien kommer nog inte på
samma gång.

Bussfärd
till Connaught Place, Dehlis centrala delar och besök på restaurang som bjöd på indiska smårätter.
Därefter färd med rickshaw in i basarområdena. Spännande, här
skulle jag velat stanna och strosa runt en hel eftermiddag. Besök hos
kryddhandlaren där valnötter, gula russin och curry inhandlades.
Kryddorna skulle senare visa sig vara lyckade vid spisarbetet hemma i
Sverige. Ångrar att jag inte köpte mer.

Eftermiddagens
begivenhet avslutades med besök hos den siste stormogulen Humayans cenothaph.

Byggnaden
var vacker och pampig men jag inledde i stället för att besöka gravkammaren ett samtal med en välspantad tös från
Bangladesh. Pink, som hon hette, var här med sina två systrar, Schwastika
(!) och Chagotta. Skånepågarna var djupt imponerade över gamle
”Tompas” förmåga att knyta kontakt med ”kexen”.

Den siste stormogulens Humayans cenothaph

Hundslagsmålet
var jag däremot inte inblandad i utan vi fortsatte med ”sightseeing
by bus” via India Gate och regeringskvarteren. Engelsmännen
flyttade ju huvudstaden från Calcutta till New Delhi där man byggde
nytt, granne med Old Delhi. Allt klart i början av 1930-talet.

Nyår
firas inte så storslaget i Indien, men hotellets restaurang hade
verkligen ansträngt sig för sina gäster. Marinerade skaldjursspett
och lammspett i vitlök samt sirloinbiff avnjöts under trevlig
samvaro. En måltid utan dessert är som en enögd skönhet. Här
fanns allt man kunde önska sig.

Mina
vänner på Nya Zeeland och i Australien hade sedan några timmar
tillbaka redan hälsat det nya året välkommet. Eftersom jag skulle
lämna hotellet redan strax efter 0600 nästa morgon så tog jag
tidigt avsked från de närmast sörjande. Några skulle stanna i
Indien för bad och andra äventyr. Kramen från de skånska värstingarna
värmde.

Någon
sömn blev det inte förrän kl. 0100. I lobbyn spelade en orkester
något som en del människor kallar musik. Mitt rum på åttonde våningen
vibrerade som om jag befunnit mig på ett kryssningsfartyg på väg
att runda Kap Horn i mindre storm från sydväst.

Bussen
som skulle ta mig till flygplatsen kom ”just in time”. Det är
ordning och reda med Jambo Tours även om man ibland kommer hem en
dag för tidigt (se Vietnamresan).

Att
man nått mogen ålder förstod jag på flygplatsen när de vackra
damer som körde ”golfbilarna” som fraktade handikappade och
andra ”disabled people” blinkade och undrade om jag ville ha
skjuts.

En
trevlig indian i tax-freebutiken avrådde från köp av några
hälsodrycker. Jag skulle ju byta i Helsingfors. Därstädes var det
inte möjligt att handla om man skulle resa inom EU. Märkligt, på
Kastrup, Cph, kan man handla oavsett vart man ska. Dessutom också
när man kommer tillbaka, vilket är en förmån som måste
utnyttjas.

Att
tåget hem till Karlshamn blev försenat en dryg timme var inte annat
att vänta. Inte på grund av flyktingströmmarna till den humanitära
stormakten Sverige, utan för att tåget saknade förare när vi
skulle lämna Malmö Central enligt tidtabell.

Jag
såg det som ett dåligt omen för hela landet. Men efter att ha
varit igång i 20 timmar, nåddes till slut hemmet innan första
dagen på år 2016 var slut. Jag var tacksam för att ha fått se
Indien, den f.d. juvelen i imperiet Englands krona. En intressant och
välorganiserad resa av hög klass var till ända.

India Gate

Soltorkande tvätt

Onsdag den
30 december innebär sovmorgon på det till det yttre fina hotellet. Backstage
kunde jag notera en viss ruffighet, men det är ju inget som stör de gäster som
inte är lika nyfikna som skribenten.

Frukost
intogs bestående av mycket frukt, youghurt, juice och grovt bröd. Kaffet blev godkänt med
tvekan, tillhörde dock ett av de bättre som serverats under resan.

Ut på stan
för en sista exkursion. En tuk-tuk-åkare ville bjuda på skjuts, påstod att det
var gratis, men den enkla gick jag naturligtvis inte på. Bestämde körning för
200 Rupees, dvs knappa 30 SEK. Tyvärr var chaufförens engelska lika dålig som
resultatet för den svenska skolan i en PISA-undersökning. Alltid roligare om man kan kommunicera med infödingarna.

Så tvättade vi i Sverige på 50-talet.

Tråkigt för
de resmål han valde var inte så häftiga. Jo, den kommunala tvättplatsen var
intressant och så ville han dessutom bjuda hem mig till frun och alla barnen.
Jag berättade att tiden var begränsad, men att vi kunde ses nästa gång jag kom till Varanasi.

Bra med stora ytor när mattor skall torkas

Då körde han
mig till den indiska butiken där han hade provision. Nåja, en t-shirt kan man
väl satsa på. Har man tur så är den av god kvalitét, har man otur så bleknar
Ho-Chi-Minh bort i första tvätten. FAst tur är kanske det. Folk kan ju tro att man
tillhör Sjöstedts sekt. Jag köpte ju den enbart för att glädja den unge grabben i Hanoi.

Jag köpte en
T-shirt på Bali dagen efter bombattentatet år 2002, den är fortfarande nästan
som ny. Den långa vandringen till den unga försäljerskans hydda lönade sig
verkligen. Alla turister hade ju lämnat ön så enligt Matteus 7:12 så behövdes en insats.

Det
förfallna maharajapalatset hade blivit industriutställning och ”den store
härskaren” som maharaja betyder körde kanske taxi eller något annat. Vid Indiens självständighet, år 1947, förlorade de all makt, men fick apanage fram
till år 1971 då det drogs in. En del driver hotell och spelar på sin särart.
Andra låtsas inte om sin kunglighet.

Chauffören
ville bjuda på betel, en drog som börjar bli vanlig även i det multikulturella Sverige. Jag ville inte se ut
som om jag nyss ätit nyponsoppa slarvigt varför jag avstod.

Byggnadsarbetarna
hade det inte lätt. Ställningar saknade ofta tvärslåar och ”golv” att stå på.

Logistiken
var lite märklig. En gubbe gick fem meter med korg på huvudet innehållande
byggmaterial, lämnade sedan över till gubbe nr. 2 som gick fem meter varefter
han hällde materialet på avsedd plats.

Avtalet
tillät nog inte att en gubbe gick hela sträckan på 10 meter.

Inte helt säkert att man bygger ställning.

På
eftermiddagen skulle vi flyga till Dehli och Indira Gahndi-flygplatsen. Allt är
välorganiserat om man reser med Jambo-tours. Man behöver bara ta sig till
bussen utanför hotellet, nykter och med nödvändiga papper försedd. Väskan har
redan tagits omhand och incheckningen på flygplatsen gick smidigt.

Efter knappt
2 timmar stod vi i ankomsthallen på flygplatsen som fått sitt namn efter en av
världens mest kända kvinnor. Hon mördades år 1984 av en sikh ur sin egen
livvakt. Indiska armén hade stormat sikhismens heligaste plats, Gyllene templet
i Amritsar. Mordet på Indira var alltså en hämndaktion. Hon var född 1917, PM
1966-77,1980-1984) och har inget med Mahatma Gandhi att göra, däremot var hon
dotter till Jawaharlal Nehru , Indiens förste premiärminister.

Mahatma Gandhi 1869-1948 (mördad av hindunationalist)

Precis som
hemma i Sverige går den politiska makten ofta i arv. Indiras son Rajiv
efterträdde sin mor år 1984 men fick avgå efter Boforsaffären med de
mutanklagelser som då kom i dagen. Rajiv gifte sig 1968 med Sonia som tog
makten i Kongresspartiet när Rajiv mördades av en tamilsk självmordsbombare.

Hotel
Meridien var imponerande men skulle visa sig ha vissa brister. Mer om detta i
nästa avsnitt. Flygets säkerhetskontroll hade låst min väska med buntband och
mina vassa verktyg fanns inne i väskan. Room-service fungerade utmärkt.

Kvällens
buffé var imponerande och de många kockarna vid grillen kunde även
tillhandahålla grillad kossa eller var det kanske vattenbuffel.

I morgon är
det nyårsafton och sedan bär det hemåt.

Boplats i gatukorsning. Finns det någon Gud? Indien har tusentals sägs det. I alla fall inte här.

Vinterbadare

Det är bara
tre dagar kvar på året så det gäller att utnyttja dem. Väckning 05.15 Innan
gryningen tar vi oss åter ner till floden Ganges. Folklivet i Varanasi ligger
vid denna morgontidiga tidpunkt på en betydligt lugnare nivå.

Ut på floden
seglar vi i samma typ av båt som igår. Lågvatten råder och solen stiger så
småningom röd över horisonten. Folk försöker rena sin själ genom att bada i den
förorenade floden. Ett antal professionella tvättare jobbare intensivt med sitt
vid några av alla så kallad Ghat som
leder upp till något tempel. Indien har mer än 3 miljoner tempel men har
samtidigt brist på skolor och sjukhus. Indien och dess hinduer påstår sig älska
och vörda naturen men skitar samtidigt ner samma natur inklusive Ganges något
enormt. Indiens kor är heliga men samtidigt är Indien en av världens största exportörer
av nötboskap och läder. Man skyller ifrån sig och påstår att det är buffelkött som man exporterar.
Tvättcentralen

Resan längs
strandkanten med alla intressanta byggnader, badande och tvättande människor
samt någon pågående kremering är väl värd tidig morgonuppstigning. Mystiken
från igår infinner sig dock inte.

Någon som
infinner sig är dock den lilla ”sötnosen” från igår som ville sälja vykort. Hon
ansåg att vi kommit överens om att träffas idag. Roligt med flickor som håller
vad de lovar. Förhandlingarna skedde bland spetälskedrabbade och andra gravt
handikappade tiggare.

Frukost
intogs vid återkomsten till hotellet. Jag satsar på att avstå lunch för att
istället ge mig ut i folklivet. Billigt att lämna in smutstvätt på hotellet.
Min vita smoking som jag inte haft användning för skulle bara kosta 450 Rps eller knappt 70 kr att tvätta.
Samma som för en bättre öl. Skamligt mot tvättpersonalen tycker jag.

Jag tog
själv bort några fläckar på min blazer med hett vatten och hårfön. ”Jäkla
smålänning” muttrade room-service. Fler turister, slösaktiga som våra politiker
önskas. Ekonomistyrningsverket, det svenska, kom med en avslöjande rapport
nyligen. Ju mer väljarstöd regeringarna har i ett område, desto större
satsningar där, ofta ekonomiskt mycket tvivelaktiga.

Medan mina
utsvultna medresenärer intog lunch, 2 timmar efter frukost, strosade jag iväg.
Hamnade på ett modernt mindre köpcentra med märkesbutiker och en synnerligen
välordnad livsmedelsbutik, typ supermarket. Tyvärr inga vackra demonstratriser
som i Vietnam men det är alltid intressant att studera modern detaljhandel på
lata latituder.

Eftermiddagen
ägnades åt Budda som höll sitt installationstal här i Varanasi. I Indien har
Budda procentuellt lika många ”följare” som FI och Gudrun Schyman hemma i
Sverige, dvs cirka 1 procent. I andra asiatiska länder är framgångarna
betydande för denna religion som saknar Gudom och är mer tolerant och mindre
fundamentalistisk än många andra religioner.

Buddistiska bönerullar effektiviserar bedjandet

Tempelbesök,
museum och sidenhandlare med vackra varor avslutade den innehållsrika
eftermiddagen. Den efterföljande supén i bufféform avnjöts i trevligt sällskap.
När jag återvände till rummet på tionde våningen var det kallt som om P.M.
Mondi lagt ner Indiens alla kärnkraftverk och blivit miljöpartist.

Dags att
ingripa. Efter besök i receptionen med begäran om en elektrisk värmefilt, en
värmefläkt och en flaska skotsk hälsodryck med rökig karaktär så hände det
saker.

En ung och
trevlig indier dök upp och fixade nästan det hela. Tipsade charmiga Jenny, min
granne, om servicemöjligheterna varvid ytterligare en operatör dök upp. När
Jennys AC gick igång gick min ner och tvärtom. Försäkrade att jag inte ville
frysa ut tösen eller försöka locka över henne till min ”kajuta” som nu var varm
och go. Återlämnade naturligtvis värmefilt och heater men inte den skotska
hälsodrycken.

Kvällen avslutades med frejdig folkdans på teater. Vackra
damer och herrar i lika vackra kläder bjöd på glad och stampvänlig musik och
dans. Man har nog roligt på indiska kalas.

Natten till
den 28 december blev lugn. Ingen våt dröm efter alla Kama Sutra-inspirerade
statyer. En av få sovmorgnar väntade om man inte ville praktisera yoga kl.
0800. Det ville man inte men blev ändå väckt 0730. En fin frukost intogs med
mycket frukt, fil, juice, kaffe, ost, bröd och salamikorv. Det är kul att leva
farligt. Får se vad som händer med magen, korven var i alla fall god.

Den stackars
omelettkocken hade fullt upp vid sina plåtar. Att sno ihop en beställning tog
inte lång tid. Plåtarna var ju varma och ingredienserna förberedda. Kön var
lång trots att tidig lunch skulle serveras på grund av kommande flygresa.

Själv
uppsökte jag hotellets trädgård för att konversera lokalbefolkningen och
kamelen. För att få rätt genusperspektiv valde jag den kvinnliga delen av
befolkningen.

Trädgårdsmästaren
kände sig förfördelad och ville absolut visa mig en lotusblomma som han odlat
fram i bassängen framför de åtta meter höga bambuträden.

Senare
påstod en s.k. expert att det nog inte var en lotus men att de var väldigt
lika. Vem skall man kunna tro på idag. Politiker? Nej, självklart inte.
Poliser? Nej, de mörkar efter behag. Journalister? Där går politisk korrekthet
före saklighet och konsekvensneutralitet. Lärare? Bristfällig utbildning gör i
många fall att det blir fel. Det blir nog till att Googla eller läsa
Flash-back.

Eftermiddagen
innebar flyg till en av världens äldsta städer Varanasi. Jag avstod lunchen och
njöt av det vackra vädret. Bagaget får inte väga mer än 15 kg men allt går bra
tack vare att jag tömt den tunga vinflaskan jag fick i present.

Färdledningen
tar hand om allt på bästa sätt och incheckning går smidigt bara
säkerhets-personalen ”får känna lite”. På grund av mitt kriminella utseende
genomgår handbagaget specialgranskning. En vacker ”indianska” står vid
röntgenapparaten. Hon bär en fräck uniformsmössa och vid ombordstigningen dyker hon åter upp.
Jag kan inte avhålla mig från att ge en komplimang: ”I like your cap” vilket
synbarligen uppskattas.

En kort
flygtur, under en timme, i ett modernt plan tar oss till Varanasi vid
Gangesfloden.

Kvällen
skall komma att bjuda på märkliga upplevelser i denna en av världens äldsta
städer.

Genom ett
enormt folkliv tar vi oss i rickshaw ner till den för hinduer heliga floden
Ganges. Här kan jag uppnå evig frälsning om jag får dö och bli kremerad här vid
den 600 mil långa floden. Trots att floden är starkt förorenad 12000 ggr
godkänt värde så badar man här för att uppnå själslig rening, en mer än
tusenårig tradition.

Guden Ganga
och floden hyllas varje kväll vid en så kallad Arti-ceremoni av prästerskapet.
Vi blir så upphetsade av den mystik som omger oss nu när mörkret har fallit så
vi tappar bort två Norrkopensare när vi går ombord på vår lilla longboat som
skall ta oss på tur längs stranden. Vi närmar oss försiktigt en av
krematorieplatserna där stora eldar brinner och ved bärs från båtarna.
Kunderna, de döda vill säga, bärs ner till floden och doppas i vattnet innan de
läggs på vedhögen där någon anhörig tänder elden. Evig frälsning är utlovad vid
kremering här. Ingen återfödelse alltså.

Vi ser ett
flertal eldar brinna i mörkret och ute på floden cirkulerar mängder av
turistbåtar. Fotografering är förbjuden inom ett begränsat område. Allt sköts
av den lägsta kasten, de oberörbara. Går man in i skuggan av en oberörbar måste
man besöka Ganges och bada för att bli renad.

Det är en
märklig stämning här på floden. När jag var ungefär åtta år gjorde Blekinge
Kyrkovaktmästareförening besök på Karlshamns nybyggda krematorium, jag var där i sällskap med far och mor.
Nu står jag på Ganges och blickar på eldhögarna där kroppar blir till aska
något långsammare än i ett modernt krematorium. Askan sprids sedan i floden där
vi skickar iväg en blomma med ett levande ljus. Samtidigt skall man önska något
för nära och kära. Som den sjöman jag är så kantrar naturligtvis mitt ”fartyg”.
Döttrarna har i alla fall fått veta att de inte skall lägga några pengar på att
ta hem mig om jag förolyckas. Köp en kremering vid Ganges är min önskan. Det
var nära för några dagar sedan när jag gjorde ”Sälen” en morgon på ett
hotellgolv i Agra. Skospetsen slog emot en kant och jag föll handlöst framåt
med handbagaget i hand. Golvet var välbonat så det blev en åktur på några
meter.

I folkhavet
där prästernas hyllning till floden pågår med klockringning och böneutrop
lyckas vi från båten upptäcka det trevliga paret som blev akterseglade. Slutet
gott, allting gott.

Vi skall
tillbaka hit i nästa morgons soluppgång.

Året börjar gå mot sitt slut. Det är den 27 december och
solens strålar ger drygt 22 graders värme. Dagen skall komma att bjuda på
mycket sex och hemlagat.

Vi åker mot ett nytt världsarv, Kjajuraho, som kan sägas
vara ett Angkor i minimiformat. I alla fall låg staden gömd i djungeln, innan
den upptäcktes i början av 1800-talet. Templen är från omkring 1000-talet. En
del av prydnaderna är starkt erotiska motiv och för att orka med denna för en
70-åring påfrestande upplevelse bjöd Jambo på lunch ”hemma hos” eller kanske
”halv ett hos oss” , en indisk familj där även svägerskan enrollerats för att
serva de utsvultna nordborna.

Turister tycks ha en säregen aptit. Man kan äta sen stadig
frukost kl. 0930 på grund av tidig safaritur. Bara några timmar senare äter man
lunch som om ingen frukost serverats. Antagligen beroende på en kraftig
förbränning på grund av miljöombytet.

Nåväl efter en lyckad lunch drog jag mig diskret ut på
bygatan där jag omringades av byns lokala värstingar. Ett tiotal småkillar och
kanske någon tjej förde ett herrans oväsen så t.o.m. värdfamiljens överhuvud
kom ut.

Det blev till att ta fram 30 års erfarenhet från den svenska
gymnasieskolan plus det som man inte lärde sig på lärarhögskolan, för att få
flocken att uppträda som det anstår det kulturfolk som indierna ju är. Tänk så
långt före oss i utvecklingen de har varit.

En yngre student förhörde sig om möjligheterna att komma
till Sverige för att arbeta och studera. Jag informerade om välfärdslandets
krisläge men att många indier studerade IT i Blekinge och övriga Sverige. Nu
kunde jag tala fritt om läget eftersom Göran Persson inte längre var
statsminister. Han förbjöd ju på sin tid oss medborgare att tala illa om
Sverige. Det är skönt med yttrandefrihet.

Nåväl, det ur djungeln upptäckta tempelområdet hade gjorts
om till park. En lugn och rofylld plats med imponerande byggnader. Vi strosade
runt här några timmar. Som vanligt bjöds vi på en fullödig måltid på kvällen.
Hinduerna äter ju mest vegetariskt men kyckling och lamm förekom på
buffébordet. Ölen smakade bra och kostade drygt 50 kr för en halvliter.
Härtappat vin fanns att tillgå. Ett glas kostade cirka 70-75 kr. Utmärkta desserter gjorde att BMI-måttet inte
heller denna vecka utvecklades i rätt riktning.

Julnatten förflöt lugnt. I Moskva firade Indiens
premiärminister Mondi med Putin. En tradition de haft sedan början av
2000-talet. Den indiske premiärministern överraskade världen genom att på
hemfärden göra en kort visit hos ärkefienden i Pakistan.

”Man skall vara snäll på julen” tycker även världens stora.
Mondi hade av Putin fått ett brev som Mahatma Gandhi skrivit och dessutom ett
gammalt svärd.

Det var helg i Indien också vilket gjorde att turisterna var
många i spökstaden Fatephur Sikri. Solen sken här och och även på nästa resmål
Agra fort som var stort och mäktigt. ”Indianerna” ville gärna bli fotograferade
tillsammans de vite. Vi bedömdes som synnerligen exotiska.

De vackra marmorinläggningarna vi sett i palatsen följdes
upp med studiebesök hos en lokal småföretagare som byggde enastående figurer
och konstverk av marmor och sten. Eftersom jag inte var spekulant gick jag ut
på gatan. Mötte bland andra en köpman som varit i Finland och Stockholm.
Beskrev midnattssolen som en traumatisk upplevelse.

Annars var det ganska ovanligt att någon visste något om
Sverige. En IT-student förhörde sig om arbetsmöjligheterna i Sverige.

Annandag jul skulle vi åter nyttja Indiens järnvägsnät. Allt
är välorganiserat. Bagaget tas om hand när vi går på bussen och vi behöver bara
ta oss ombord på angiven vagn. Denna gång kunde jag njuta av utsikten från min
fönsterplats.

Hostan har trots medicinering inte släppt så jag tar en
enskild promenad bland Orchhas övergivna palats. Solen värmer och jag sover
några timmar på Amar Mahal hotel. Ett trist rum i en imponerande gammal
slottsbyggnad.

Offerplats Orchhas

På kvällen beskådas en religiös ceremoni till guden Ramas
ära. Templet är nästan fullt när vi i mörkret anländer dit efter en kort
promenad från hotellet. Spektaklet pågår visst varje kväll då bland annat gåvor
till Guden via prästen överlämnas. Rama är gud men också kung i folkens ögon.
Så är det väl hemma i Sverige också bland inbitna monarkister. Morfar Carl
Gustaf är kung men också gud för de mest inbitna medlemmarna av Royalistiska klubben.

Bostad med utvecklingsmöjligheter Orchhas

Fyra eller fem världsarv upplever vi på denna resa. Några av
oss börjar bli mätta på alla slott, fort och tempel.

Kvällen avslutade med buffé i trevligt sällskap. På rummet
arbetade värmefläkten för fullt. Nattemperaturen gick ofta under 5 plusgrader.

Julafton

Återigen upp i gryningen men denna gång serverades frukost
från kl. 0600. Jambos resor är väldigt välorganiserade. Väskorna överlämnas
till bärare vid hotellet på kvällenoch levereras på hotellrummet vid ankomst.
Då hade de under natten transporterats med buss drygt 30 mil till Agra.

Den korta resan till tågstationen företogs i safarijeep.
Till skillnad från konungariket Sverige kom tåget i tid. Vi åkte naturligtvis
1:a klass så vagnarna var OK. Tyvärr satt jag vid mittgången så utsikten var
mycket begränsad. Hästsov mig genom landskapet. Man behöver all skönhetssömn
man kan få vid min höga ålder.

Jaypee Palace Hotel

Efter tre timmars tågresa nådde vi målet och bussen mötte
upp för att ta oss till det stora lyxhotellet i utkanten av Agra. Eftersom jag
hade jämn födelsedag kunde Monika, reseledaren, inte avhålla sig från att
avslöja detta för reskamraterna som utbrast i välljudande sång.

På hotellet som var femstjärnigt och där statsmän brukade bo när de besökte Agra möttes jag av en mycket vacker kvinnlig trainee
som envist ville att jag skulle sätta mig i en soffa. Jag förklarade att jag
suttit hela förmiddagen så något sådant behov förelåg inte. När hon för fjärde
gången envisades med att jag skulle ta plats i soffan insåg jag lägets allvar.
Jag hade blivit en gammal gubbe. Det var bara käpp som fattades.

Hotelledningen tröstade mig med en tårta som jag delade med
Bagwan, vår assistent som sov i bussen och skötte alla småsysslor. En flaska
rött indiskt vin från Jambo förgyllde också tillställningen på det stora rummet
med balkong.

Eftermiddagen ägnades åt Indiens mest berömda resmål, Taj
Mahal. Ett mausoleum för mogulen Shah Jahans älskade hustru som dog i barnsäng
när fjortonde barnet skulle födas.

Massor av folk runt anläggningen som exteriört var
tilltalande. Genom gräddfil kom turister snabbt in i byggnaden som var en
besvikelse. Ren cirkus rådde inne i ett mindre rum. Poliser som visslade och
folk som ville höra sitt eko. Infödingarna bildade 150 m långa köer utanför och
det var intressant att studera folklivet. Stämningen var god och alla var
mycket vänliga.

På julaftonskvällen bjöds jag på en enastående vacker buffé
som till stora delar också var välsmakande. Mitt närmaste bordssällskap bestod av
ensam mor med tvillingflickor i nedre tonåren. Vad mer kan man önska sig på sin
födelsedag?

Jo lite värme på rummet, men det hade den trevlige
rumsuppassaren fixat genom att ställa in en värmefläkt. Nattemperaturen gick
ofta ner mot nollgradigt medan dagstemperaturen höll sig strax över 20 grader.

Ute över trädgården på Jaypee Palace Hotel lyste månen och
allt var tyst. Den välbevakade anläggningen gick till vila och en skotsk
hälsodryck fick lindra den hosta som förekommit några dagar, men som nu var på
retur.

Dan före dan (23/12)

Trots konstiga drömmar vaknade jag före väckningstiden 05.45.
Man lever sunt under det hårda liv som turistandet innebär. Kaffe och kex i
lobbyn innan det bar iväg tidig gryning mot nationalparken och väntande tiger?

Som skydd mot fartvinden i den skumpiga öppna jeepen med
plats för 15 personer , fick man en filt.
Det var kyligt men efter cirka 7 km var vi inne i parken. Skulle vi möta en
tiger? Ja djäklar, efter en knapp halvtimme gick larmet. Där borta i buskaget
sades en tiger befinna sig. Efter vissa
förflyttningar syntes den tydligare bara cirka 30 m bort. Verkade lika däst som
en svensk politiker efter decemberöverenskommelsen. Kanske var han
kommunanställd och utfodrades dagligen av parkens vakter. Nåväl, som ett
extranummer rullade det stora och mäktiga kattdjuret runt på rygg.

I övrigt bjöd nationalparken på något färre djur än man ser
på en vanlig biltur på Eriksberg i Blekinge. Naturen uppvisade vissa likheter
fast några krokodiler har vi inte i Blekinge. Hjortar, påfåglar och ibisfåglar
gjorde också turen väl värd att göra i den svala försommartemperaturen, cirka
15 grader. Kl.10 var vi tillbaka på hotellet för frukost.

Avbokade safaritur nr 2 och tog i stället en tuk-tuk till
gamla stan som låg 7 km bort. Chaufförens engelska var obefintlig men han ville
vänta på mig. En intressant och trevlig promenad företogs längs Storgatan.
Möttes av vänliga och nyfikna ansikten i de många butiksstånden, helt fria från
turistprylar.

Många ville att jag skulle fotografera dem. Till slut var
jag tvungen höja priset. Tio rupees för far med son. Mamma med dotter fick
naturligtvis bilden gratis. Ett nygift par skrev mailadresser både på engelska
och indiska. Får se om det kommer fram.

Nygifta

På avtalad tid befann jag mig vid mötesplatsen och min
chaufför kom springande. Åter på hotellet intogs en GT för att bekämpa
malarian. Jag njöt av en lyckad utflykt.

På kvällen diskuterades olika investeringar med
aktieintresserad medresenär. I morgon väntar tågresa till Agria, 30 mil bort.
Trodde väl aldrig att jag skulle få åka tåg i Indien.

Inte min chaufför