Världskändisar på Vantaa
Det skulle bli en lång dags färd mot natt den 19 december. Min expedition
mot Indien innebar tidig avresa från Karlshamn. Första tåget mot Kastrup avgick
06.35. Ingen taxi var möjlig att förboka. Fick ändå en bil vi sextiden och
tåget fungerade hela vägen till Köpenhamn. Ett något senare tåg hade kanske
varit möjligt, men med kännedom om Öresundstågens bristande leveranssäkerhet,
hade det inneburit en alltför stor psykisk påfrestning.
Bagaget kunde inte ”droppas” förrän 11.15 trots att jag
checkat in på nätet i förväg. Har man inte förlorat lite av vitsen med
nätincheckning, när passageraren ändå måste vänta på samma sätt som ej
förincheckade?
Den mycket vackra svenska expediten vid incheckningsdisken
blev brydd när hon fick se mitt E-visum. Hon hade aldrig tidigare träffat på
ett så modernt sätt och dessutom inte hos en så gammal man. Kollegorna
försäkrade att allt var i ordning.
Indien kräver visum och detta kan vara krångligt och
kostsamt. Man kan få hjälp för drygt 500 kr, man kan söka själv hos ambassaden
med rekommenderade brev och allt. Enklast är nog att själv göra det på nätet.
Min hovfotograf tog en bild både på resenären och passet. Pixlade ner det till
mycket låg nivå som bestämmelserna angav. Det hjälpte inte, objektet blev inte
vackrare för det. Jag är vackrast när det skymmer, inser jag när passfotot
betraktas.
Själv fyllde jag i formuläret på nätet, där även mor och
fars eventuella terroristanknytning skulle fastställas. Far har varit död sedan
1955 men mor dog år 2012, kunde hon utgöra en säkerhetsrisk? Hon brukade tänka
fritt och följde inte alltid den vanliga skockens åsikter. Ansökan gick utmärkt
trots varningar om fördröjning vid felaktiga eller brisfälliga uppgifter. Efter
bara några få dagar ville de indiska myndigheterna att jag skulle betala in 48
euro via mitt bankkort, man hade beviljat visum. En sten föll från mitt bröst.
Jag hade tömt alla fickor på mobil, stegräknare och mynt i
väskan. Ändå ville kvinnan i säkerhetskontrollen veta vad jag hade i fickan.
”Jag tyckte det putade” sa hon när jag visade
pappersnäsduken.
”Om det vore så väl” blev mitt svar och damen skrattade. Det
gör man annars inte så ofta i denna instans.
Finnairs flight AY666 lyfte enligt tidtabell och medan vi
flög över Hanöbukten så började de blonda finska flygvärdinnorna bjuda på kaffe
och bulle. Ingen säkerhetskontroll blev det i på Vantaa flygplats, Helsingfors.
Vi befann oss redan i transferhallen. Priserna i taxfreeshopen var väl OK om
man skulle utanför EU, annars mycket höga.
Efter dryga fyra timmars väntan så lyfte Finnairs flight AY
021 mot Delhi. Beräknad flygtid låg runt 7 timmar. Turen att få en dubbelplats
alldeles ensam kan inte nog uppskattas.
Till den nästan alltid lika upphetsande flygmaten tog jag
två glas vin för att lugna ner mig.
Finnair ger ett gott intryck. Ordning och reda, vänlig
personal och så en svensk tidning till resenären. Om man studerar
flygvärdinnans bröst, och det gör man ju
, så kan man se vilka språk tösen
talar. En namnbricka med flaggor talar om detta. Min tjänstekvinna kunde både
svenska, engelska och tyska förutom modersmålet. Tyska var dock inte
obligatoriskt uppgav tösen vid samtal.
Visumkontrollen på Indira Gandhi-flygplatsen tog lång tid
men man tappade inte hoppet. Jag behövde av någon anledning varken lämna
fingeravtryck eller fotograferas, trots att alla andra fick göra detta. ”En
vänligt sinnad säkerhetstjänst” hade tydligen redan översänt dessa uppgifter
till Indiska polisen.
I ankomsthallen blev det ett kärt återseende med Monika
Östlund, Jambos utmärkta Vietnam-, Burma- och Indien-guide. Hon hade på ett
föredömligt sätt lett mig genom Vietnam, från norr till söder. Nu var det den
20 december i nådens år 2015. Klockan var strax efter sju på morgonen.
Snygg gosse i Jaipur