God Natt med bark i bakgrunden
Veckans glada nyhet var att Johan Rennemark och Clas
Hjärtstam vann anbudsgivningen om driften av Karlskronas nya gästhamn de
närmaste tre åren. Man har ju erfarenhet av att sköta den gamla hamnen så det
skall nog gå bra i fortsättningen också. Fler evenemang i den stora hamnen
planeras. Karlskronas nye hamnchef, Bo Lindsjö, sken som en sol vid
överlämnandet eftersom gästhamnen även fått nya flytbryggor vilket leder till
cirka 20 st. fler
platser. Bo är en verklig expert på att ”köra båt” uppger en skärgårdskännare för mig.
Det var Bo som i många år körde Hanöfärjan och Vindskär i Hällaryds skärgård
inkl. Tjärö. Mångårig erfarenhet från stora sjömätningsfartyg ger resultat.
Den av många så omtyckta diabasen har av Sveriges
Stenindustriförbund utsetts till ”Årets svenska sten 2014”. Diabasgångar finns på Tärnö,
Harö och Brorsö bland andra platser. Svart granit säger man vårdslöst men det
är stelnad magma det rör sig om. Vacker är den både slipad och oslipad.
Nu kan smålänningarna fiska sill fritt vid östra kajen i
Ronneby. Staketet är borttaget. Vid Östra kajen i Karlshamn pågår sillfisket
för fullt. Där har aldrig funnit något staket pga EU-bestämmelserna eftersom
fartygstrafiken flyttat väster om Sternö till Stillerydshamnen.
På onsdag har Svenska Kryssarklubbens Blekingekrets möte kl.
19 på Dragsö/KSS. Den mycket erfarne besiktningsmannen Erling Kroon skall
berätta om säkerhet ombord och båtens svaga punkter mm.
Jag har läst en debutroman av Karl Eder ”Gale” som handlar
om en segling från Tenerife till Karibien. Ett engelskt par tar hjälp av en
svensk yngling och en tysk “jugend”. Inte så mycket hände under resans gång så
när jag hade läst färdigt boken googlade jag på recensionerna.
Svenska Dagbladets
recensent tyckte det var en enastående bra bok, troligen den bästa som
skulle komma att skrivas under år 2013 (detta var i jan. 2013).
DN:s skribent tyckte som jag att den var ganska seg medan
Expressens granskare satte rubriken ”Knappast styrfart”. Tänk vad skönt att vi
tycker olika
.
Låt oss fortsätta resan i Sydafrika.
Nästa morgon var det också
att stiga upp i gryningen. Själv kom jag upp en timme före alla andra.
Förvirrade pensionärer i djungeln är alltid en säkerhetsrisk. Nu skulle vi ta
oss genom Krugerparken med egen buss och Steve vid ratten. Målet var ett fint
beläget hotell uppe i bergen i kungadömet Swaziland.
Inne i Krugerparken förtärde
vi som vanligt vårt medhavda frukostpaket vid en större restauranganläggning.
Att vi hann se både lejon, noshörning, buffel, flodhäst och leopard under de
två dagarna inne i parken gjorde att stämningen stundtals var en aning
upphetsad bland vissa resenärer. Personligen tyckte jag Serengetti i Tanzania
gav mer men så var det ju också min första safari. Den första gången lever ju
alltid starkast oavsett om det är kärlek eller vilda djur. Naturen i Serengetti
tilltalade mig mer än Krügerparken. Natthärbärget på Piggs Peak Hotel & Casino uppe i norra
Swaziland bjöd på så mycket natur och ögongodis från min balkong att supén
inhiberades. Casinot lockade inte, det finns bättre sätt att investera pengar
på.
Inte fullt så tidig
uppstigning nästa dag och efter en härlig frukost gick färden via ett glasbruk
!!!!. Sydafrikaner som hade fått sin utbildning vid glasskolan i Orrefors eller
Kosta hade öppnat en fin utställning. Det syntes klart att glasblåsningen var
inspirerad av svensk design.
På marknaden i Swaziland
träffade jag Aurora som nästan prickade rätt på min ålder. Genomsnittsåldern är
mycket lägre här än den ålder jag uppnått. I Sydafrika blir en man i genomsnitt
bara 50 år och en kvinna 53 år. I Swaziland är det nog ännu värre. Marknaden
var i alla fall äkta och Persian Nellie i sin röda klänning skämde inte heller
ut det lilla kungadömet.
Slutmålet för dagen var en zuluby
som turistanpassats. Här skulle vi bo i ”hyddor” som naturligtvis var av modell
”de luxe” med wc, dusch, tv, AC och grand lit. Utanför betade gässen och jag
kom lite sent till kvällens dansföreställning i ”Folkets hydda” belägen inne i
kraalen. Stod kvar i ingången där det fläktade gott. En dansgrupp på 10-15
zulus av båda könen underhöll svenskarna och några andra turister. Dansgruppen
var iklädda full krigsutrustning med assegajer (zulusvärd) och sköldar.
Plötsligt skulle krigsdans
utföras för att visa den svarte krigarens överlägsenhet gentemot den vite
kolonisatören. Naturligtvis enrollerades jag för detta skådespel. ”Kunde den gamle högerledaren Ulf Adelsson dansa i bastkjol så kan väl jag” var min tanke
och med pose stulen från bergsgorillorna i Uganda och svenska fotbollshuliganer kastade jag mig
in i dansens hetta. Detta tillsammans med vissa juckande rörelse på
underkroppen skapade stort jubel hos byhövdingen när han viftade med sin stav
till trummornas hetsiga musik. Lyckligtvis varade denna krigsdans inte länge än
vad en halv dans i Bellevueparken Karlshamn brukade ta. M-L, från vår
resegrupp påstod vänligt att inslaget
var kvällens absoluta höjdpunkt.
Nästa dag möttes jag av ett
stort igenkännande leende från byhövdingen när vi möttes på rundturen i byn.
Månggifte bland zulus tillämpas om ekonomin tillåter. Han ville dock inte ge
mig rabatt på det antal kor som krävdes för att jag skulle få gifta mig med en
zulutös. Som gammal Cuf:are under logdansernas tid hade jag tänkt mig tre stycken
fruar, en hemma i bostaden, en i båten och en bara ”till lyst” som dansken
säger. Centerns programkommission har ju varit inne på att tillåta månggifte
och miljöpartiet vill ju införa medborgarlön så det skulle nog gå att få
kalkylen att gå ihop
. Det skulle bli för dyrt visade det sig. Minst 20 kossor
per tös skulle det troligen kosta och några vildsvin som hemgift ville
hövdingen inte höra talas om. Han trodde att jag skämtade om det där med
medborgarlön. 25000 rand i månaden utan motprestation. ”Vit man stor bluffmakare” tänkte han nog.
Dagens zulukung heter
Goodwill och zulukungen och krigsstrategen Shaka som kom på det där med
assegajer mördades av sin halvbror år 1828.
Nuvarande presidenten Jacob
Zuma är för övrigt zulu, den största befolknings-gruppen och gör stor sak av
detta medan Nelson Mandela var xhosa, den näst största och som aldrig betonade
detta. Nästan 80% är svarta i Sydafrika medan de vita uppgår till knappt 10 %,
resten är så kallat färgade, (9 %) tex indier.
Asiater uppgår till dryga 2%. Den vita minoriteten som härstammar från
boerna kallas för afrikander.
