En båt kallas för “hon” därför att det latinska ordet för båt, navis, är femininum.
Nu har Roger Karlsson i Karlshamn kommit ut med en utvidgad bok om Tärnö. Den förra utgåvan blev väldigt populär och har varit slutsåld i minst 10 år. Du hittar boken på nedanstående adress.
www.purplepassion.se/bok
Jag har under de senaste veckorna läst Bibi Brorssons omfattande verk om Bengt Berg. Författaren är en väldigt duktig fotograf och boken innehåller en mängd fotografier på fåglar och andra djur, så även bilder på den beryktade godsherren. Mängder av artiklar, pressklipp och utdrag om den i Europa välkände naturfotografen, bördig från Kalmar, står att finna.
Många anekdoter från Bokenäs men färre från Eriksberg. Läget var ju ofta spänt mellan ortsbefolkningen och godsägaren. Så anekdoter från en bleking kanske inte alltid passade att skriftställas. Här kommer dock en från mig.
Min farbror var sotare i Hällaryd och Åryd. Han kom väldigt bra överens med dr. Berg. Med viss regelbundenhet gicks brandsyn i kommunen. Brandchefen, en lanthandlare och tillika en reslig karl, åtföljdes av sotarmästare Karlsson som inte var lika reslig. Naturligtvis var herrarna uppklädda vid sin viktiga ämbetsutövning.
Vid inspektion på Eriksberg framfördes en hel del kritiska synpunkter på brandskyddet så stämningen blev lite ansträngd. Godsherren tyckte inte kritiken var befogad kan man anta.
Nåväl några veckor senare inträdde sotarmästaren på herrgården för att sota, Iklädd svart overall, sotarmössa och svart i ansiktet som om han kom från Somalia men med vita gnistrande tänder. Min farbror var en nästan alltid leende människa.
Då säger Bengt Berg följande: “Du skall veta att för några veckor sedan var det en stor jävel och en liten jävel här och hade synpunkter på hur jag skulle sköta det här kråkslottet.
Då avbryter Ture godsägaren genom att säga: “Den lille jäveln det var nog jag!”
Godsägaren hade inte känt igen sin sotarmästare i civila kläder.
Min syster har som tjänsteförrättande tandsköterska förärats ett flertal böcker av den flitige författaren på Eriksberg. En viss vänlighet kunde han alltså visa mot vissa blajkingar, annars var det mest ett flatbottnat släkte som fått de sämsta karaktärsdragen från de ryska,polska och tyska folken.
“talade man till blajkingen blev han sur, talade man inte till honom så blev han också sur”
Trevlig helg tillönskas.