Rolf Jonassons bild från år 1971
Livet
går vidare.
Först
av allt ett stort TACK för alla vänliga kommentarer jag fått efter
olyckan i Allinge på pingstafton 2016.
Med
viss svårighet kan jag nu använda touchmetoden för att kommunicera
med hjälp av ”reaktorn”. Höger hand är skadad och känseln är
nedsatt men jag påbörjar skrivandet som en del av rehabiliteringen.
Jag
satte inte foten i en potta men väl i en murarspann. Eftersom jag
samtidigt hoppade framåt och dessutom var nykter, slog jag i
sittbrunnsbänken med väldig kraft. Höger axel slogs ur led med
diverse följdskador som kanske jag får leva med återstoden av mitt
liv.
Tvingades
inse efter en halvtimme att vård behövdes. Ambulans tillkallade och
eftersom vi inte var i Sverige, med risk för tillhörande
stenkastning, påbörjades undersökning direkt på plats. EKG visade
oroande värde. Inte konstigt efter den smäll jag fått. På Rönne
lasarett intresserade man sig mest för hjärtat, men när man
äntligen skulle fixa axeln som var ur led, bad jag om extra
smärtlindring, gärna en whisky.
”Röker
Ni?” frågade överläkaren som utstrålade pondus i klass med
Ernst Hugo Järegård. Överläkaren skulle övervaka den yngre
doktorn som skulle sköta hantverket.
”Bara
vid festliga tillfällen tar jag en cigarill” svarade jag.
”
Hur
ofta är det fest” frågade doktorn skeptiskt.
Allt
blev sedan mörkt tills jag vaknade upp med axeln i rättt läge.
Förvånad konstaterade jag att smärtan från armbågen försvunnit.
Fick dessutom veta att jag haft andningsstillestånd under
”operationen” vilket dock inte är så ovanligt som man kanske
kan tro.
Allinge
Tre
dagars kost och logi bjöds jag på i enskilt rum. Smörrebröden
var delikata men någon bajer eller ”en lille en” bjöds det inte
på. Vistelsen föranleddes av att man ville klara ut hjärtats
status.
Karsten,
en manlig sjuksköterska, körde mig en dag till Allinge för att
hämta prylar och se till båten. Det visade sig att han och
hamnfogden Jacob varit på kappsegling på norska västkusten.
Hamnchefen Jacob lovade fullservice under min bortovaro. S/y Johanna
låg i ytterhamnen och där skall man inte vara vid ostliga vindar.
Jacob lovade att förhala båten vid behov.
På
tisdagen blev jag utskriven med ett hjärta som syntes OK. I Rönne
hamn låg Dannebrogen med Prins Henrik som var på ön för att jaga.
Jag tog bussen till Allinge och Jakob lovade mig fri lejd tills jag
kände för avfärd. Jag berättade att två gentlemän, en på 75 år
och en på drygt 80 år, kanske skulle komma för att hjäpa till med
hemsegling. Han var djupt imponerad av den samlade kompetensen som
nästan nådde 175 års seglingserfarenhet.
På
tisdagskvällen tog jag beslutet att försöka ta hem båten själv
nästa dag. Tåg, färja och buss Karlshamn – Allinge kändes
krångligt. Väderprognosen var enastående gynnsam.
I
strålande sol och SV 5 m/sek avseglade s/y Johanna nästa morgon
mot hemmahamnen 50 sjömil bort. Skulle jag kunna bärga rullfocken
med bara en arm i funktion? Får väl ta tänderna till hjälp om
rullen kärvar. Storsegel var inte att tänka på.
Skulle
jag vid resans slut kunna förtöja med obrukbar högerarm i mitella?
Hammershus
Allt
gick enligt regelboken. Kl 2100 förtöjde jag i Hällevik. Vinden
förde skönheten mot kajen. Jag behövde inte ens stiga iland för
att ”knyta fast”. Nådde förtöjningsringen från sittbrunnen.
En dryg tolvtimmarsfärd var till ända.
Till
Matvik seglade s/y Johanna nästa dag för fulla ställ och med
åttioårig besättning som gast.
På snart återhörande.