Vy från Grand hotell Saigon
Lördag
Vaknade 0630, utvilad med Panodil i kroppen. Hostan har nog
lindrats något när jag intar en omfattande frukost. Eftersom dagen är fri fram
till kvällen tänker jag inte äta något före avskedsmiddagen.
Vid exit från hotellet kontaktas jag av en ung man som vill
putsa mina skor. Eftersom man skall gynna det lokala näringslivet ackorderar vi
en stund om priset. Dojorna är gamla och behöver verkligen lite skoputs. När vi
kommit överens om priset dyker en kompis till entreprenören upp och tar hand om
min vänstra sko. Innan jag har hunnit reagera, jag sitter ju och tittar på
folklivet, har de börjat montera en extrasula på varje sko. I och för sig
behövligt, eftersom hål lyser igenom. Originalsulan är dock väldigt kraftigt
räfflad varför deras lösning inte kommer att hålla. Jag protesterar vilt.
Pensionär fick skorna kapade i Saigon!!!! Vilka rubriker i den svenska
kvällspressen, en journalistik som borgar för saklighet,objektivitet och där
väsentligheter alltid står i högsätet.
Då jag skall betala har priset mångdubblats till 400.000
Dong!
”Don´t fuck
with me!!” säger jag. Det har jag lärt mig att de stora pojkarna säger i
Amerika.
”Om Ni inte sänker priset kommer jag att vända mig till
kommunistledaren hemma i Sverige. Han gillar inte vinster i välfärden och
skovård åt en pensionär måste betecknas som välfärd.
Dessutom styr han över minoritetsregeringen och då kan de
nästan 100 miljoner som enpartistaten Vietnam får i bistånd ryka”.
Affärsbekanta i Saigon
Inför detta obehagliga faktum avslutades affären i en
öppenhjärtig och kamratlig anda, något dyrare än avtalat.
Konkurrenter till min avtalspartner hade följt
händelseutvecklingen på avstånd och kom nu fram för att inhämta uppgifter om
prisutvecklingen. Mottog sympatibevis från flera av dessa.
Fortsatte därefter till berömda Hotell Rex där många journalister
framlevde sina dagar under Vietnamkriget. Träffade i baren en irländsk
affärsman som bodde i Texas. Han uttryckte sin uppskattning över svenska
immigranter i USA. När jag returnerade med mina komplimanger över irländare och irländskor så fick
jag till svar: ”Irländare var sådana människor som turkarna sålde till
araberna.”
Han hade mött en blåögd arabflicka i Libyen och pappan
hennes trodde på teorin om irländskt blod i ådrorna.
Baren hotell Rex
Apoteksbesöket innebar möte med två serviceinriktade töser
som sålde dunderpiller styckvis efter att ha kontrollerat medicinsk status och
vilka mediciner jag redan intog. Köpte tabletter som hjälpte både mot hosta,
avund- och svartsjuka. Hostan blev inom
24 timmar mycket bättre varför jag inte tog den andra tabletten. Naturligtvis
kom då hostan tillbaka. Jag är inte dum men har ibland otur när jag tänker.
Efter en lång vandring på Saigons gator vände jag hemåt för
en liten ”nap”. Innan jag nådde det fina höghushotellet omsvärmades jag av ett
gäng med ungdomar, mest flickor. I Sverige skulle de väl kallas barn, man gör
så i Sverige, även om pojkarna har skägg. Dessa töser som naturligtvis inget
skägg hade påstod att de gick på universitetet och ville göra en intervju om
Saigons sevärdheter från mitt perspektiv. Mycket skratt, fnitter och foto blev
det.
Vietnams framtid
Avskedsmiddagen skedde till musik. Vår utmärkta guide erhöll
en bonus från resegruppen, bestämd genom ett demokratiskt fattat beslut. Monica
returnerade vår gest med att överräcka en perkulatorkopp till var och en samt en
påse Robusticakaffe. Jag hade sedan tidigare inhandlat en kopp så nu kan man
bjuda någon dam på kaffe med glass och kanske musik som det visst heter på
olika bussresor. Musik står då för whisky som chauffören säljer vid sidan om. Detta
vet alla som gjort en kulturresa till Tyskland. Själv väntar jag fortfarande på
denna populära upplevelse.
Förr bjöd man på räkor och Liebfraumilch när man ville
”komma till” men glass är nog bättre för den åldersgrupp man nu konfronterar.
Många har köpetänder och dålig peristaltik så glass är nog bättre.
Inte visste jag att söndagens hemresa skulle bjuda på sådan
dramatik när jag kröp till kojs, högt över stadens brus efter en lång och
trevlig dag i Sydostasien.
Grannhuset