Söndag
Time to go
home. Skall bli skönt att komma hem. Tänk att återigen få stöd av public
service och maktens predikanter. Med sådana åsiktskonstnärer som Greider,
Pascalidou, Fogelberg med flera blir livet så mycket enklare när man är osäker
på vad som är rätt eller fel. Här i Vietnam har man famlat i mörker även om
åsiktskorridoren här kanske är ännu trängre än hemma.
Nåväl, en avskedspromenad skulle jag hinna med i det
underbara vädret. Temperatur upp mot 30 grader och sol från klarblå himmel.
Inga tiggare kantar stadens gator. Såg någon krigsskadad som diskret
signalerade behov av pengar.
Hittade en intressant kikare som säkert var piratkopia men eftersom
man inte tog kort blev det ingen affär.
Vi var uppmanade att lämna vårt rum kl.13 och framåt
eftermiddagen avgick bussen mot flygplatsen. Incheckningen och
säkerhetskontrollen avlöpte normalt. När jag satt utanför gaten tillsammans med
ett trevligt par från västkusten säger Anders:
” Varför har Du incheckningstid 1830 på Ditt boardingkort
när vi har 1900 på våra?”
”Asch, det är nog för att Du är så gammal!”
Själv funderar jag lite över datumet som anger den 3
februari fast det nu är den 2:e på kvällen. Fast när vi byter plan i Hongkong
är det ju den 3:e feb.
Planet vi skall åka med anländer till Ho Chi Minh Airport
något försenat och vi embarkerar nog en halvtimme senare än beräknat. Jag
hittar min fönsterplats och hinner knappast slå mig till ro förrän en kvinnlig
tjänsteman från gaten kommer in i planet och ber mig ta med mig alla prylar och
följa med henne. Först fattar jag det som att jag glömt/lämnat en väska vid
gaten. Deras engelska var inte alltid så lätt att förstå. Jag protesterar intensivt
mot detta.
Nåväl efter en viss diskussion kommer det fram att min
biljett säger att jag inte skall åka förrän i morgon!!!!!
Jag säger att jag vill åka idag och ett intensivt arbete
sätter igång. Planet är ju redan försenat och kapten har i högtalare meddelat de
andra passagerarna att det inte var någon till Sverige hemvändande terrorist
utan bara en förvirrad pensionär som fördes ut.
Man lyckas få iväg mig mot Hongkong med det plan jag redan
bordat en gång. Min väska finns ju redan
i bagageutrymmet. Färden till Hongkong tar ett par timmar och där möts jag av
flygplatspersonal som tror att de kan fixa en plats med Finn Air mot
Helsingfors om jag önskar. Det kostar inte fullt 1000 kr extra (ersattes sedan
av researrangören). Jag accepterar hemresealternativet eftersom Hongkong by
night inte är att tänka på. Klockan är ju nästan 0100 lokal tid. En ung dam
lotsar mig genom irrgångar och prång förbi alla köer, ja vi åker till och med
tåg. Flygplatsen är mycket stor. Jag får en plats till Helsingfors och Köpenhamn
med den tur som jag kommit ett dygn för tidigt till.
Mina medpassagerare uttryckte sin förvåning över det lugn
jag uppvisat. Själv kände jag bara en viss skuld eftersom jag bara gjort som
jag blivit tillsagd. Checka ut, åk hem söndag em. Jag hade ju en itenary
(färdbeskrivning) i väskan som säkert angav måndag som hemresedag. Jag kunde ju
stannat i Saigon en dag till. Säkert någon som ville äta glass med migJ.
När jag väl kommit upp på Öresundståget på väg mot
fosterlandet som är på ett sluttande plan med ”tomma lador”, sjunkande
BNP/capita, vårdkaos, upplopp i förorter, dagliga skjutningar och en skola utan
styrfart, väntade flera tråkiga överraskningar. I Eslöv var det kabelbrott och
buss tog oss till Hässleholm. I Bromölla så hade någon tröttnat på livet och
lagt sig på spåren, varför ny buss Kristianstad-Karlshamn erbjöds. En trevlig
Sölvesborgspolitiker och en lika trevlig ung man från Stockholm gjorde att den
fyra timmar långa resan Kastrup-Karlshamn inte kändes alltför svår. Jag hade ju
ändå kunnat resa Saigon-Honkong-Helsingfors-Köpenhamn just-in-time. Sverige har
ju valt att prioritera annat än järnvägar.
En lyckad resa var till ända. Fikusen hemma i lägenheten blängde
och hängde misslynt i sin hörna men jag var
i alla fall nöjd.