Papa lämnar Blekinge skärgård för Vietnam 3

Onsdag

Efter en härlig frukost med frukt, youghurt, omelett, bacon
och gott kaffe från en av världens största kaffeproducenter, Vietnam, skulle vi för första
gången förflytta oss ut i den hektiska trafiken. Bussen med exklusiva
skinnstolar väntade några kvarter bort. Guiden hade gett oss rådet att hålla
kursen när man korsade en gata. Alla mopeder som kom emot en väjde undan.
Undrar om man kunde använda Kamikazemetoden, blunda och gå rakt fram?
Jag såg
under två veckor inte en enda trafikolycka förutom någon krock mellan bilar.
Visst var det jobbigt att inga trottoarer fanns i Hanois gamla stadsdel, man fick hela tiden vara på sin vakt. Folk körde mot trafiken och på fel sida.

Väl i bussen fördes vi ut från Hanoi för besök i landsorten.
Spännande att få vara i Indokina som vi sade förr i tiden. Hade precis börjat läsa när den franska fästningen Dien Bhien Phu föll. Tyckte alltid namnet lät så spännande. General Giap som ledde vietnameserna avled förra året mer än 100 år gammal.
Besök skedde på mindre
marknad, tillagning av vårrulle i samband med lunch hos privatfamilj mer mindre restaurangverksamhet Besök på
keramikverkstad följde.

Vår guide var mycket vältalande och beskrev Vietnams
historia under bussfärden. Det var en njutning att lyssna. Inga ständigt
återkommande ”liksom”, ”eller hur”, ”va” eller ”så att säga” som jag själv har
svårt att undvika. Nu sken också solen efter ett dimmigt Hanoi.

Träffade några trevliga medresenärer som var bekanta med
den granna bilhandlardottern på Ekö. Hade besökt ön flera gånger. Det fanns annat fint folk också, sådana som seglade Scanmar. Det är klass på Jambos resorsmiley.

Vi hade nu nosat lite på atmosfären i Vietnam. Kände mig trött
när vi återvände till hotellet. Tupplur eller stadspromenad? Sova kan jag göra
i graven, fast jag skall ju kremeras. Hur skall det gå till? Nåväl, ut på stan
bland alla mopeder. Ner till sjön som låg i centrum. En promenad runt densamma
innan solen går ned orkar man väl.

Efter några minuters betraktande av folklivet dyker två unga
damer, knappt 20 år gamla, upp. ”Can we walk with you?” Konstig fråga tycker jag.
De är säkert bara ute efter min kropp. Men visst fick de gå med mig. Påstod att de
studerade logistik vid Hanoi-universitetet. Mina meriter inom området bestod av
ett läromedel på 36 sidor om transporter (Esselte 1976) samt rederitjänstgöring
1,5 år och att jag kört mjölken på Tempo i Karlshamn sommaren 1964. Damerna var
djupt imponerade över dessa meriter. När jag försökte lära dem uttala ramsan
”Lager inte i skjul utan på hjul” gick jag däremot bet.

De hade en förmåga att fråga mer än tio vise kunde svara på.
Engelska språket var inte deras starka sida men vi tog oss fram sakta vandrande
längs strandkanten, ivrigt betittade av infödingarna. Jag frågade studentskorna
varför folk tittade så på oss. Om jag fattade saken rätt så var de imponerade över
att flickorna kunde konversera en ”långnäst” som europeer kallas.

Nåväl, jag får väl bjuda damerna på något. Man har ju själv
varit fattig student. Vad önskas? Drink, liten matbit eller … ? Vi vill nog
gärna ha glass var svaret.

Glassbar uppsöktes och jag bad dem vänta medan jag tvättade
händerna. När jag kom tillbaka hade de köpt tre glassar och vägrade först att
ta emot min betalning för inköpet. Hotade med uteslutning ur partiet varvid de
föll till föga. Utbytte mailadresser, varefter jag sakta och försiktigt sökte
mig hem till de två väntande dubbelsängarna. Synd med sådan överkapacitet kan man tycka.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *