Denna vårdagjämning har solen strålat över Karlshamn. Några
timmar vid båten har en upptagen “pensionist” hunnit med. Långt där ute i
soldiset ser jag Hanö från mitt lägenhetsfönster. Restaurang Briggen som
sköttes så föredömligt av familjerna Thuresson och Persson de senaste två
somrarna har nu fått en ny restauratör med internationell erfarenhet från en
annan fin ö, Teneriffa. Västgöten Claes Arvemark som senast drivit krog i
Värnamo skall öppna den 15 maj men då bara på helgerna. Det är ju tyvärr ganska
tyst men tyskt i vår skärgård före midsommar.
Dagens rätt som var så fin och prisvärd när Gunilla och Gun
drev restaurangen skall naturligtvis finnas. Naturligtvis skall fisken stå i
fokus om man får tro Claes men även kött skall förekomma även om det snart är
politiskt inkorrekt att intaga en entrecote enligt ”miljötalibanerna”
.
På Lister och då i Hällevik finns ett fint fiskemuseum som
är väldigt intressant för sjöfarare. Böteboden på Hanö får också tummen upp. Nu
kommer det att finnas ett återuppståndet museum i Bygdegården på Hörvik som skall hålla
öppet hela sommaren.
Ni som läst ”Natur- och gästhamnar i Blekinge/Sölvesborg-Gö”
vet hur förtjust jag är i detta fina fiskeläge och dess omgivningar. Tyvärr har livsmedelsbutiken nyligen gått i
konkurs.
En annan tråkig konkurs skedde i andra änden av vårt
landskap. Gamla fina Kristianopels Gästgiveri fick också stänga för någon månad
sedan. Mina fina minnen från denna krog sträcker sig så långt bort som i början
av 1970-talet.
Arken Marin i Karlshamn har vårkampanj och mässa. Besök
hemsidan och beställ prenumeration på nyhetsbrev.
Nu fortsätter resan i Sydafrika
Engelsk förhandlare: Solen går aldrig ner i det brittiska
imperiet.
Boer-förhandlare: Det är för att Gud inte litar på Er i
mörker.
Tredje dagen innebar besök på
det imponerande Voortrekker monumentet utanför huvudstaden Pretoria. Ett stort
minnesmärke (40 meter på alla leder) över de boer och die grote trek (den stora vandringen) som utvandrade från Kapstaden
på 1820-30-talet och dess brittiska överhöghet. Engelsmännen erövrade
Kapkolonien 1806.
Det andra boerkriget ägde rum
1899-1902 då Winston S. Churchill var krigskorrespondent här.
Boer var holländska bönder
som exploaterade landet i nordost när engelsmännen släppte 36000 slavar fria år
1834. Det hade blivit billigare för engelsmännen att anställa arbetskraft.
Denna togs bl.a. från Indien.
Boerrepubliker som Nataal och
Transvaal bildades här uppe i nordost.
Monumentet var i flera våningar
och en svensk dam undrade ”om det
verkligen kunde löna sig”. Hon jobbade av förståeliga skäl i det privata
näringslivet. ”Man kanske kan ha thédans”
var mitt förslag. Salarna var stora med ett härligt eko.
Gamla flaggor,
utställningsmontrar och tavlor från det berömda slaget vid Blood River (1838)
mellan boer och zulu-folket fanns i de stora utrymmena.
Guldgrävare med rara barn vid Krugermonumentet Pretoria
I det behagliga solskenet med
260 värme fortsatte vi in i Pretoria där landets regering har sitt
säte. Vi befann oss på 1600 m.ö.h. . Tittade på en staty över boerlegenden Paul
Kruger som blev omvald 4 ggr men flydde landet i sista boerkriget mot
engelsmännen. Folklivet på Church Square var livligt denna lördagsmiddag.
Besökte en kulle utanför centrum där regeringsbyggnaderna och en ny väldig
Mandelastaty fanns, nästan 20 m hög. Pretoria är säte för regeringen men parlamentet
finns i Kapstaden. Lika orationellt som sättet vårt EU-parlament sköts. Här ute
fanns också diplomatkvarteren där Sverige delade byggnad med våra nordiska
grannar. Tänk att man kan spara i utrikesförvaltningen. En glad överraskning.
Fina motorvägar där
vänstertrafik råder och avsaknaden av vindkraftverk bjöd på fina vyer under vår
fortsatta resa denna dag. Dagsetapperna låg ofta på cirka drygt 30 mil.
”Vita elefanter” dvs enormt
dyra politiskt beslutade projekt syntes med jämna mellanrum, oftast väldiga
fotbollsanläggningar som byggts för VM som avhölls år 2010.
Lång resa genom det
sydafrikanska landskapet förde oss ut på landet till Casa do Sol vid Hazyview där Gladness, en glad och trevlig servitris förhöjde stämningen. De
ständigt förekommande bufféerna fanns även Sydafrika.
Innan middagen som också
ingick i priset skulle de 22 resenärerna presentera sig för varandra. Många var
väldigt öppna om sitt liv men för att korta ner genomsnittstiden för
presentationerna så informerade jag bara om att jag tillbringat 30 år inom den
svenska skolan utan större, synliga men samt att mitt intresse var segling.
Den paranta I. som stod näst
på tur var både änka, f.d. särbo och nu singel berättade hon. Jag kunde då inte
hålla mig utan informerade sällskapet att jag var i samma lyckliga tillstånd,
dvs singel. Detta väckte ett visst jubel bland resenärerna vilket tydde på att
gruppen var lättroad.
Sådana sädessilos har man inte ens i Skåneland